– ”Myrddin” var tänkt att bli en följetong som utfyllnad, en tecknare
kopplades in, men pengarna tog slut och det hela rann ut i sanden.
Berättelsen låg ganska länge och skvalpade. Men när ett mytomspunnet och
skrämmande torn som har en central roll dök upp i fantasin och han hade
placerat berättelsen i tiden var saken nästan biff.
– Jag bestämde mig för att huvudpersonerna skulle möta så många hinder som
möjligt som jag kunde växla mellan.
”Myrddin” börjar på klassiskt fantasymanér vid en myllrande järnvägsstation i
London 1940. Den unge hjälten som heter Arthur (förstås) ska evakueras från
den krigsdrabbade brittiska huvudstaden. Hos sin onkel på landsbygden är det
allt annat än fridfullt. Ligister, skumma poliser, en ondsint slaktare och
mystiska naturfenomen är bara början. Arthur och hans nyfunne vän får ett
uppdrag: de ska rädda England.
– Jag är glad över att det blev en bok till slut och inte en serie.
Förlaget vill förstås gärna ha en uppföljare. Men Claes Reimerthi är tveksam.
Däremot hoppas han framför allt på att boken ska översättas till engelska.
Och att någon ska nappa och göra en tv-serie. Här finns goda möjligheter
till ruggiga cliffhangers som kan hålla spänningen på topp.
I boken återupprättar Claes Reimerthi bortglömda invektiv som ”jubelåsna” och
”ärkenöt”. För honom har det varit tacksamt att skriva om en historisk tid.
För att skriva om unga idag skulle han ha behövt en kontrollgrupp.
– Jag vill komma bort från vardagen, läsa in mig på en historisk tid och
fantisera kring hur det har varit, det är det som får mig att vilja skriva.
Claes Reimerthi blev tidigt en bokslukare, när han fyllt sex fick han sitt
första lånekort.
– Jag kom tidigt in på serier, men läste allt jag kom över. De serier som satt
mest spår är Carl Barks Kalle Anka som jag har tagit med mig genom livet.
Han läser numera också mycket barnböcker och har gått en universitetskurs i
ämnet barnlitteratur.
Kanske är det inte så konstigt att en nostalgisk serieälskare skriver
äventyren i Fantomen, den klassiske brottsbekämparen som funnits sedan
1930-talet. En annan sak med seriemediet är också viktig:
– Serier är ett jättedemokratiskt medium. Allt man behöver är penna och
papper, sen kan man göra vad man vill.
Den typiske Fantomenläsaren är inte längre unga killar, de kanske inte ens har
hört talas om killen i trikåer med en varg som följeslagare. Den stora
konkurrenten är interaktiva dataspel.
– Idag är en stor grupp läsare medelålders män.
Claes Reimerthi som också författar skämtserien i regementsmiljö, 91:an, menar
att humorserierna har längre livslängd.
Mangans intåg blev en ögonöppnare och har lockat många blivande seriefantaster.
– Mangan betydde mycket för seriemarknaden generellt och hjälpte till att
blåsa liv i branschen som tynade i slutet på 90-talet. Det skapade ett
intresse framförallt bland unga som också började teckna själva. Där fick vi
den publiken som vi hade tappat annars.
Hur skapas då ett typiskt Fantomenäventyr?
– Problemet är att variera det hela. Det ska alltid leda fram till någon form
av slutstrid. Stoppa in ett antal fällor och lite mystik på vägen. Gärna
någon spännande miljö som sätter fantasin i rörelse. Helst också några bra
bifigurer.
– Fantomen är så tvådimensionell som figur så han har inte så många egenskaper
som kan förändras. De platta karaktärerna är problemet.