Den djupblå stjärnhimlen som byggts upp på scenen välver sig över den gamla Hippodromteatern. Där bor Momo, en flicka med en ovanlig talang. Hon är en väldigt god lyssnare. Den förmågan ska hjälpa henne i kampen mot de grå tidstjuvarna som vill åt människornas tid.
– Föreställningen handlar om vad som händer med människor som inte lever i nuet utan efter ett fastlagt schema som hindrar dem från att njuta av livet. Den handlar om vad som är det riktiga för oss som människor, något som vi kan få på ett enkelt sätt. Lyckan ligger inte i materiellt välstånd, säger regissören Frede Gulbrandsen som just denna dag för sin egen tidskamp.
– Jag skulle kunna sitta här och berätta om Momo i evigheter, men det kan jag inte för vi har bestämt att vi ska ha ett möte om tio minuter. En på många sätt vuxen problematik, men som barnen blir offer för. Det tror jag att både barn och vuxna känner igen.
Frida Bergh
spelar pjäsens hjältinna, Momo, som ska få människorna att inte slösa bort sin tid.
– Momo har förmågan att lyssna, att vara i nuet. Det är hennes gåva. I andra avseenden är hon ett vanligt barn. Lyssna är något vi alla kan lära oss och skulle må så bra av om vi utvecklade, men som är så fruktansvärt svårt i vår tid där mycket handlar om prestation.
I ”Momo eller kampen om tiden”, Michael Endes bok från 1973, är tidstjuvarna ett hot utifrån. I Tomas Forsbergs dramatisering finns de inom oss själva.
– Det märkliga är att när man sparar tid får man bara mindre tid. Vi kommer aldrig fram till det där som ska hända när vi har sparat en massa tid, säger Frida Bergh och beskriver föreställningen som ganska barnslig på ett bra sätt.
– Ingenting är särskilt häftigt och hjältarna är långsamma.
Hon fick boken läst för sig första gången när hon var tio år, men tycker att berättelsen har fått än större aktualitet idag.
– Nu drabbas barnen som också har blivit stressade. Jag kan inte minnas att det var så på den tiden.
Frede Gulb
randsen hoppas att föreställningen ska släppa loss publikens egen fantasi.
– Vi vill förmedla att om man har tid och fantasi kan man göra allt i världen. Det är faktiskt sant att det är så enkelt och så svårt.
Frede Gulbrandsen är norrman, bor i Danmark sedan flera år och arbetar just nu i Sverige. Han ser stora skillnader mellan barnteatern i de tre länderna. I topp ligger Danmark.
– Dansk barnteater är bäst i världen, spännande föreställningar, fantasifulla och experimenterande.
Dit är det lång väg för norsk barnteater som, enligt Frede Gulbrandsen, fortfarande jobbar i en klassisk moraltradition.
– Tyvärr har vi Torbjørn Egner som värdesätter gott uppförande och vikten av att borsta tänderna.
När det gäller
Sverige lyfter Frede Gulbrandsen särskilt fram två namn.
– Tack vare Astrid Lindgren och Suzanne Osten finns ett fokus på barnteaterns möjlighet att utveckla hela och kompetenta människor. Barn påverkas på ett helt annat sätt än vuxna som till skillnad från barn har tänkesätt och åsikter som det ska väldigt mycket till för att rucka på. Därför är bra barnteater otroligt viktig. Konsekvenserna blir större oavsett om man misslyckas eller lyckas. I Sverige finns en större medvetenhet om detta. Och genom att Lindgrentraditionen är så stark finns tydliga kvinnliga förebilder i äventyren, säger han och störtar iväg med pärmar och papper under armen.
Till kvällen väntar ännu ett repetitionspass.