Jag har återvänt till Kulla-Gulla men kärleken till de gamla proletärböckerna
modifieras något. Som vuxen ser jag brister som gick mig förbi för tjugofem
år sedan, Gulla var en hjälte för mig, men nu blir hon plågsamt präktig och
endimensionell. Och de fattiga i böckerna skildras trots genren som lite
korkade, det är ju helt sjukt. Var har då Gulla själv fått sin moral och
godhet ifrån? Har det kanske med hennes fina gener att göra? Den
övergripande storyn känns också daterad, en fattig flicka visar sig vara en
rik mans förlorade barnbarn och får vältra sig i guld, orkar vi höra det en
gång till? Böckerna från tiden på flickpension snubblar jag förbi så fort
jag kan inför barnen, 1950-talsandan gör mig generad, den känns nästan
skadlig.
Men varför fortsätter vi? Genom elva böcker från 1940-talet, skrivna på snårig
småländska? För humorn och spänningen, kanske. Martha Sandwall-Bergström har
en tajming och känsla för dramaturgi som jag tror är förklaringen bakom
succén. Jag vet inte hur mycket böckerna sålt och lånats ut men det har
gjorts två filmatiseringar (1956 och 1986), ett antal uppsättningar på
teatern och skrivits flera avhandlingar om Kulla-Gulla.
Jag läser om ett fattig-Sverige med isolerade byar och tusenmilaskogar, om
vidskepelse och naturmedicin, närhet till djur och generationer,
klassamhälle och social kontroll och ser hur det genuint fascinerar även den
nya generationen. Och när vi kommer till de sista böckerna blir jag glad
över att vi inte gav upp vid flickpensionen trots allt, att vi fortsatte
läsa.
För de böckerna skildrar socialismens framväxt under början av 1900-talet och
i och med det djupnar texten. Och blir skrämmande aktuell. Karaktärerna
Viktoria, en stolt änka och trebarnsmor och Tomas Torpare, en upplyst
socialist och Gullas blivande make kliver in och av dem får Gulla mothugg.
Hjälten modifieras, det gör omläsningen njutbar och blir en påminnelse om
hur pendeln slår i vårt samhälle nu på 2000-talet och hur sorgligt svårt vi
har att lära av historien.
”Det är naturligtvis inte välgörenhet samhället behöver. Det är rättvisa”
skriver Ann Heberlein (Sydsvenskan 2012.02.10) om teveserien Sofias Änglar i
Kanal 5. Välgörenhet är vårens accessoar spår hon vidare och jag tror att
hon är någonting på spåret. Hundra år efter socialismens framväxt vinner
välgörenhet och frivilligorganisationer mark igen, pendeln slår,
klasskillnaderna ökar. Det kunde ha varit Viktorias kritik mot Gulla som
”sprang med matkorgar i torparstugor” och ”gav allmosor” men det var
Heberleins mot Kanal 5. Fortfarande är välgörenhet inte lösningen på
fattigdom.