Världens läskigaste film, säger sexåringen, men kan inte sluta titta. När Kloke förlorar sitt ena öga i vishetens brunn lämnar han rummet. Samma när Flaxa Mildväder spår olycka i sin väv och när mamma Sofia oroligt manar på barnen att hålla sig i närheten.
Men ”Glasblåsarens barn” av Maria Gripe är ju en historia som kittlar, skrämmer och fascinerar. Filmatiseringen är riktigt bra – sexåringen kommer tillbaka. Regissör Anders Grönros och skådespelare som Stellan Skarsgård, Thommy Berggren, Pernilla August och Lena Granhagen har fått filmen att bli nästan lika suggestiv och skön som boken. Jag såg den på bio när den hade premiär 1998 och ser den på dvd nu, med barnen.
Det finns så många klangbottnar i den här sagan, så mycket som man kan fundera över efteråt och diskutera. Hur kan Nana och Flaxa Mildväder vara systrar? Var det verkligen Klokes öga som Sofia fick i sin ring? Är det sant att man liksom Härskarinnan blir förtvivlad om alla ens önskningar i livet går i uppfyllelse? Och hur kommer det sig att glasblåsaren säljer så mycket bättre av sina konstverk efter det att han har blivit olycklig?
Det är lustigt det här med rädsla. Första akten av filmen är stillsam och realistisk, men det är här som sexåringen springer in och ut och knappt vågar titta. ”Värre än Star Wars”, frustar han, trots att det inte händer särskilt mycket. Inget våld, inget blod – bara suggestiv musik och en stillsamt olycksbådande berättarröst till idylliska scener från en fattig glasblåsarfamiljs vardag. Vi förstår att något hemskt ska hända barnen, men det tar ett bra tag innan det faktiskt sker.
Och då – när barnen har kidnappats, när katastrofen är ett faktum och vi är inne i filmens andra akt, då har sexåringen inga som helst problem med att titta längre. Jag tänker att det beror på att andra akten är gestaltad på ett mer surrealistiskt och skruvat sätt. Härskaren, Härskarinnan och Nana är som karikatyrer ur ”Alice i Underlandet” och de sadistiska dåd som de utsätter barnen för är därför inte läskiga på riktigt.
I tredje akten blir filmen realistisk och verklig igen – men då är räddningen nära. Sofia anlitar Flaxa Mildväder för att få tillbaka barnen, det goda segrar över det onda och i slutscenen återförenas familjen, Kloke får tillbaka sitt öga och man får gråta en skvätt – av lättnad.
Men det bästa är kanske ändå det som kommer sen. Gillar man ”Glasblåsarens barn” kanske man vill vidare in i Maria Gripes världar, och då kan man upptäcka alla de magiska, fantastiska historier som hon skrev. ”Elvis”, ”Hugo och Josefin”, ”Nattpappan” och ”Pappa Pellerins dotter” och så de tre riktiga mästerverken - ”Tordyveln flyger i skymningen”, ”Agnes Cecilia” och ”Skuggan över stenbänken”. Kanske till och med bättre än ”Star Wars”.