Erkänner inte, men avslöjar mig antagligen eftersom jag vet vilka av ungarna
som finns på Facebook. Jag är en av de dåliga föräldrarna, en av dem som
tänkt ”äh, åldersgräns” och lät en minderårig teckna konto. Och nu har det
blivit knas.
Ungarna har nämligen bristfällig netikett, de läcker lösenord till varandra
och en del rötägg går sen in på andras konto och postar bilder och skriver
taskigheter i en kompis namn på en tredjes sida och den här mobbningen pågår
både på fritidshems- och kvällstid. Elever gråter och lärarna är förtvivlade
över all tid som går åt för att reda ut soppan, och nu vädjar de till oss
föräldrar: ”Gör något!”.
Och diskussionen blir vild. Eller, tyvärr inte, det är nästan bara två som
gapar – en förälder som ser rött bara av tanken på Facebook, som har noll
koll på sociala medier och tycker att vi ska stänga ner allas konton med
hänvisning till att ”regler är till för att följas”. Och en annan förälder
som menar att problemet är ju inte internet i sig, att vi ska bjuda in
Nätvandrarna eller Friends och be dem förklara för ungarna vad man gör och
inte gör. Hon menar att kanske är det bättre ändå att ha barnen på Facebook
än på Snuttis och Bilddagboken, sidor där vi föräldrar inte alls är.
De flesta av oss sitter lika förvirrade som jag – och det är därför jag skäms.
Uppenbarligen var vi naiva som släppte in våra små på den digitalsociala
arenan, som trodde att vi förstod faror och problem och som informerade om
hur man beter sig. Jag tänkte personligen att datorvana är viktigt och att
vår dotter, som inte spelar dataspel, kunde få den vanan genom att umgås med
sina fem–sex närmaste vänner på Facebook. Jag blev överraskad när de fem–sex
snabbt blev trettio–fyrtio, varav de flesta gick ett par årskurser över, men
inte ens nu, när jag och andra föräldrar som kanske tänkt detsamma, får
information om vad som hänt – vet vi hur vi ska tänka och agera.
Hallå, så här skulle det ju inte bli! Vi skulle ju alltid ligga steget före,
ställa rätt frågor och veta ungefär när ungarna kan släppas och när de
behöver hjälp. Kunskap är makt, vi måste agera, men vi vet inte hur.
Uppenbarligen är det inte bara ungarna som borde gå kurs hos Nätvandrarna.
”Det var inte jag i alla fall”, säger sonen när samtalet fortsätter hemma i
köket ”för jag har ingen dator”. Nej, och inte kan du skriva heller, tänker
jag, men det är också bara precis – en tidsfråga. Små barn, små problem, och
snart kommer föräldramötena att handla om större saker.
”Nej, det vet jag” säger jag till sonen. ”Det var vi som glömde hur mycket vi
behövs, nu när ni blir stora.”