– Man bryr sig inte om att det är barnmusik man spelar.
Fiolspelaren Olof Göthlin i Alla Fagra förklarar receptet enkelt.
Folkmusikförankrade Alla Fagra har haft anledning att fundera över vad som
skiljer barn- och vuxenmusik åt. Tidigare i vår kom Malmögängets debutalbum,
vuxenplattan "Våta pussar". Nu är det dags för barnskivan
Klacken i nocken!.
– När vi satt och pratade referenser upptäckte vi att många av oss gillar
Goda’ goda’ av Jojje Wadenius och Barbro Lindgren, säger Gabriel Hermansson,
bouzoukispelare.
– Låtarna och texterna där är roliga och underfundiga, men inte så tramsiga.
Spåren på "Klacken i nocken!" heter saker som "Tuffa
Offes vals", "Rädda jorden", "Dunkgömmepolkan",
"Kärlekspolskan" och "Kompisschottis".
– Mycket av det händelseförloppet i föreställningen finns i låtarna, säger
Julia Westberg, sångerska och harpspelare. Sångerna handlar om utanförskap
och vänskap, att få vara med och att vara glad, ledsen och kär.
– I föreställningen är vi ett slags kompisar, alla har en röst och en
karaktär.
När barnlåtarna gjordes kom i bland ämnet till texten först. Ett exempel är
Tuffa Offes vals, som handlar om killen Offe som skaffat sig en blommig
klänning. Först blir han utskrattad av de andra, men så vänder någon och ger
honom ett erkännande: jag tyckte du var modig, du stod upp för din grej. Och
Offe får självkänslan tillbaka, längst inuti vet jag att jag är bra.
I sången finns också raden som kan sägas sammanfatta hela Klacken i nocken!:
Det enda som spelar roll är att var och en ska få känna sig glad.
Till detta serveras Alla Fagras speciella musik, där det hinner hända många
olika saker i varje låt och där intryck från olika musikstilar smälts ihop.
– Men det är inte uträknat, musiken får växa fram, säger basisten Per Svensson.
– Vi är alltid måna om att låta akustiskt, även när vi spelar tunga rockriff,
påpekar Dan Svensson, sångare och slagverkare.
Alla Fagras scensatsning är enligt gruppmedlemmarna mer av en föreställning än
en konsert, men någon sammanhängande historia handlar det inte om.
Anna Arwidson, rytmikpedagog, har regisserat. Ihop med henne jobbade Alla
Fagra för att försöka komma undan trams och flams. Och efter premiären på
Barnens scen i Folkets park i lördags fick gruppen kommentarer som Gud, så
skönt med en föreställning som tar publiken på allvar.
– Anna sade till exempel spela inte bara ledsen, var det.
Flera av de fem i Alla Fagra har erfarenhet av att spela för barn. Men det har
ändå varit svårt att räkna ut hur ungarna skulle reagera nu.
– Barnen är med så mycket och frågar på ställen där man inte hade räknat med
det, berättar Gabriel Hermansson. Så där blev det avbrott i föreställningen
i lördagss.
– Och jag fick skriva autograf på en arm, skrattar Olof Göthlin.
Ingen av de fem i Alla Fagra kommer från Skåne, rötterna finns i Linköping,
Värmland och Blekinge och på Gotland. Här nere studerade först allihop var
för sig på musikhögskolan i Malmö. Så för två och ett halvt år sedan
skickade Dan Svensson ut ett mejl med budskapet att det vara dags att bilda
en grupp.
Alla Fagra föddes och kom sedan in just som grupp på musikhögskolans
individuella utbildning, något ganska ovanligt. Detta betydde att de fagra
kunde spela ihop sig på dagtid och det har de gjort, också det på ett
ovanligt vis: hemma i Julias och Dans hyreslägenhet, två vardagar i veckan,
på dagtid, vecka efter vecka.
Grannarna har dock inte slitit fram sina husgeråd och blivit våldsamma.
– En dam klagade, men hon blev omvänd när vi hade bjudit in henne. I hissen
träffade vi en annan granne som undrade är det ni som spelar?. Ja, sa vi,
stör vi?. Nej nej, fortsätt.
För övrigt har det inte blivit några reaktioner. Och det dagliga lirandet har
givit Alla Fagra chansen att testa hejvilt, spela ihop sig och hitta sitt
eget uttryck.
– Vi är uppvuxna med pop och rock, men alla har också hållit på med folkmusik
och det är där vi vill att bandet ska ha sin grund, slår Dan Svensson fast.
– Själv har jag varit och studerat slagverk och polyrytmik i Afrika. Och jag
gillar metriska modulationer, när till exempel en vals blir en schottis utan
att pulsen ändras. Man lägger lager på lager, rytmen visar sig vara något
annat än vad man först trodde.
– Grundpulserna är ändå polska, schottis och slängpolska och vi gör inte låtar
med vers-refräng-vers-refräng, säger Julia Westberg. Våra låtar har olika
delar, A- och B-delar med repriser, på folkmusikvis.
Det visar sig att flera i gruppen en gång haft lyssningsperioder med Mike
Oldfield, Pink Floyd och Mahavishnu Orchestra.
– Musik med lekfullhet och högt i tak, konstaterar Gabriel Hermansson.
Sången, inte minst i stämmor, har en central plats hos Alla Fagra.
– Vi får ta stor hänsyn till sången och det har givit mig helt nya
infallsvinklar i fiolspelet, förklarar Olof Göthlin leende. Hur får man nu
den här tonarten att låta vackert?.
Lyssna till Alla Fagra - Filmklipp på
Youtube