En fågel flög in i masten. Sen blev det storm. Nu är allt som vanligt igen.
Fantastiska lakonismer. Enkel, rak men udda berättelse – hunden (?) Mustafa bor på sin båt mitt på havet i en tilltagande alienation. Han kan inte ens hänga tillsammans med valarna (som alla heter Greger) när de dyker och käkar krill. Han har inget att hänga upp tillvarons mening på, trots att han skrivit en låt om glada marsvin. Ja ni ser – det är lagom skruvat. Alldeles lysande, fantastiskt roligt.
Teckningarna är inte explosivt färgglada, utan dämpade, men rena och tydliga. En svårmodig ton ligger över boken, trots den underliggande humorn. Den lättas upp av tatuerade valar och genomtecknade scener med många ingångar för ögat. Och så fågeln som dimper ner, försvinner, och så spelar tuba.
För mig är boken en självklar parafras på livet: hur vi förhåller oss till varandra, hur det är att försöka passa in, inte riktigt lyckas, men fortsätta leva ändå. Och meningen med livet: att le emellanåt. Och vara snäll. Väldigt läsvärd!