För femton år sedan jobbade jag på kollo i USA. Vi hade hand om tvåtusen barn
och det fanns mycket strikta rutiner från YMCA om hur vi ledare skulle bete
oss.
Om man till exempel hamnade i konflikt med en tioåring och behövde reda ut
eller tillrättavisa barnet, fick det aldrig på några villkor ske i enrum.
Man skulle ta med sig barnet och gå någonstans utomhus där alla kunde se vad
som pågick, helst skulle man stå mitt ute på tennisbanan och prata. Det
kändes inte så naturligt. Men det var en säkerhetsåtgärd, för skolor och
barnverksamheter i USA verkar under ett ständigt hot om stämningar från
föräldrar. Barnen är väl medvetna om det här, vilken makt familjerna har. Om
en unge blev sur efter tillrättavisningen kunde den hämnas med att påstå att
det hade förekommit våld eller övergrepp, och ja, då var det bara för
kolloverksamheten att packa ihop.
Jag är den första att mena att barn ska höras och tas på allvar, men vi
behöver ha balans. Det var skönt att komma tillbaka till Sverige, jag
jobbade på en förskola i Lund då, och där vägde inte familjernas ord tyngre
än mina.
Men saker håller på att förändras här.
Under september kunde vi läsa i tidningen om det maktskifte som just nu pågår
i våra skolor, både i friskolor och i de kommunala. Engagerade föräldrar är
bra, också insyn och individualism, men de två senaste åren har föräldrars
anmälningar till Skolinspektionen fördubblats. Deras inflytande har ökat
markant och många lärare känner sig hotade, ifrågasatta och kontrollerade på
sin arbetsplats. Familjer shoppar runt bland skolor och tar barnen därifrån
om det inte passar. Och en del rektorer sviker sitt arbetsgivaransvar till
förmån för föräldrar, som liksom har blivit ”kunden” i skolan.
Det är olyckligt, tycker jag. Det finns många barn som kommer i kläm av det
här.
För det är inte sant som kristdemokrater och en del andra människor påstår,
att alla föräldrar vet vad som är bäst för deras barn. Verkligheten ser inte
ut så, det finns missbruk, våld och dysfunktionella familjer. För de barnen
brukar skolan vara livbojen, frizonen, och det som faktiskt gör skillnad.
När det är kaos hemma är läraren den livsviktiga vuxna som man anförtror sig
åt och kan få hjälp av. Han eller hon är ofta den enda, utanför familjen,
som känner barnet och kan tala för det.
Men vad händer med anmälningsplikten om det är föräldern som är ”kunden” i
skolan?
Alla myndigheter måste anmäla till socialtjänsten om man befarar att ett barn
under arton år riskerar att fara illa – men gör man det som ifrågasatt och
kontrollerad lärare?
Vågar man fortfarande se och lyssna på sin livsviktiga magkänsla och ställa de
där svåra, jobbiga frågorna?