När ska skolan koppla?

Kommer ni ihåg de där adresserna till brevkompisar som fanns längst ner på sidorna i serietidningar för trettio år sedan? Efter adressen stod Intressen: Abba, katter och luktsuddegum. Nu fick jag syn på dem igen. På KP-webben. Vi skapade ett konto, jag och en nioåring, sökte på nioåringar i samma län och fick mer än hundra träffar. Där fanns Jacob i Falsterbo. Intressen: spela dator och scouterna. Lisa i Burlöv. Intressen: dansa och spela fotboll. Lisa i Trelleborg. Intressen: rida, spela gitarr, dansa, sjunga.

Barns och ungas närvaro på nätet är enligt flera undersökningar vänskaps- och intressedriven. På det sättet har inget egentligen hänt sedan de där små annonserna i Kalle Anka för trettio år sedan.

Det är i nästa steg som allt har hänt. Det som händer efter annonsen. De möten och den kommunikation som kommer sedan.

På KP-webben senare samma dag. Någon är hemma och är sjuk. Hon är tolv och undrar om någon annan är sjuk och vill ”rola”. De moderna brevvännerna dyker snart upp på skärmen. De börjar spela ett rollspel om kärlek där de spelar tre 17-åringar. Tre för varandra förmodligen okända personer börjar skriva en berättelse tillsammans. När de är hemma från skolan.

Av de fjorton timmar som unga mellan 12 och 16 tillbringar på nätet i veckan är en timme i skolan. I en undersökning som Skolverket gjorde nyligen konstaterade man att kommunala skolor har för få och för gamla datorer, en dator på sex elever. Investeringsbehoven för IT-teknik i skolorna är i många fall mycket stort, skriver Skolverket.

Den digitala kommunikationen har förändrat ungas sätt att leva. Det är inget nytt eller förvånande. Märkligare är den förändring som inte har skett i skolan, den plats där unga tillbringar hälften av sin vakna tid. När de inte är lediga eller sjuka och hänger på nätet. I bubblan hos de moderna brevvännerna på KP-webben tycks allt lugnt, men vad händer när man lämnar den? Ungas risktagande har flyttat från gathörnen till nätmolnen. Och vem finns där för att se att de lär sig att hantera de riskerna?

Antropologen Katarina Graffman har talat om en generation som använder medier för att ha koll, men som hon kallar generation noll koll. De vet hur man beter sig inom sin bubbla, men inte utanför den.

Den skotske nationelle rådgivaren i frågor om undervisning och framtida teknologi Ewan McIntosh konstaterar i ett blogginlägg att om unga människor ska lära sig att ladda ner information på ett ansvarsfullt sätt måste de få möjligheten att leka med sina digitala maskiner i en miljö där en pedagog kan vara livvakten som drar dem i säkerhet när de gör misstag.

Den brittiska läkaren Tanya Byrons rapport till den brittiska premiärministern Children and new technology hävdar vikten av att unga får ta risker i en pedagogisk miljö. Ett av svaren på den var en ny läroplan för låg- och mellanstadiet som lanseras i Storbritannien nu i april. Enligt den ska eleverna när de går ut grundskolan behärska såväl bloggning och podcasting som att använda Wikipedia och Twitter. Social mediekunskap i skolan. EU har definierat den digitala kompetensen som en av åtta färdigheter som elever ska ha efter att ha gått genom skolan.

Och vad gör skolorna i Sverige? Nästan ingenting. Medieutvecklaren Richard Gatiarski, som föreläser om mötet mellan skolan och den digitala tekniken, talar om en alarmerande liten del av skolorna som har förstått den här utmaningen. Skolornas svar är inte sällan att sätta upp filter på de datorer som finns på skolan, för att skydda de unga på det sättet.

Jonas Hällebrand är informations och kommunikations teknik-pedagog (IKT) på Gunnesboskolan i Lund. Han förklarar det låga intresset hos skolor för att möta den digitala teknologin med kunskapsbrist och att det är fel personer som sitter på ledande stolar i skolan. De som håller sig fast vid det gamla lärandet eftersom de själva var så bra på det.

Risken, menar han, är att den svenska modellen att utbilda alla riskerar att försvinna, att det skapas en klyfta mellan de unga som lär sig att förstå och hantera och de som blir kvar i noll-koll-bubblan.

Skolverkets undersökning visade på stora skillnader mellan kommunala skolor och friskolor, vad gäller täthet och ålder på datorer. Lärarna på kommunala skolor upplevde att de begränsas av utrustningen i högre utsträcking än lärarna på friskolor.

Jonas Hällebrand arbetar med att få in de digitala medierna i klassrummen. Det borde vara självklart, säger han, att ge varje elev en dator, som man nu har bestämt att man ska göra i Staffanstorp. Inte minst för att det skulle öka konkurrenskraften i en stad i framtiden.

– Om alla har en egen dator behöver vi inte överföra information till eleverna, vi behöver ge dem modeller att leka med informationen, säger Jonas Hällebrand.

På Gunnesboskolan innebär hans ambitioner att de har en IKT-handlingsplan. Där ska datorn inte vara avancerad skrivmaskin utan såväl lärobok som en maskin att modellera med, simulera med och att skaffa kontakter med.

– Twitter är ett utmärkt enkelt sätt att lära sig att använda ett språk, få läsare och skapa nätverk snabbt och enkelt, säger Jonas Hällebrand.

I svenskämnet har de börjat nosa på bloggande i bokcirklar, vilket ledde till att Sara Kadefors och Johanna Thydell dök upp i kommentatorsfälten på bloggarna som handlade om deras böcker.

I Falkenberg har flera skolor startat ett en till en-projekt, en dator till varje elev, som nu också följs av forskare. En av pedagogerna i Falkenberg, Lars Johnsson, konstaterade att en av följderna blev att han själv inte längre hamnade i centrum och att ”det är väldigt sällan jag står vid tavlan och pratar någon längre tid”. Istället är han en handledare som lotsar och hjälper till på ett helt annat sätt i inlärningen.

– Datorn har dessutom, säger han, blivit en social katalysator mellan elever – de som inte samarbetade innan samarbetar nu, eftersom de behöver varandra.

Skolan är inte längre den största källan till information. Jonas Hällebrand tror att det kan få till följd att pedagogerna kan koncentrera sig på det de är bra på.

– Inlärning sker när man kommunicerar med andra och vi pedagoger kan koncentrera oss på att rucka på deras världsbild, att göra det lite svårare för eleverna, att förändra deras sätt att tänka i samtal i små grupper.

Under tiden sitter sjuka elever hemma i sina bubblor, skriver en lång saga om kärlek på en KP-webb, eller en annan webb, och tiden går. Tretton timmar till, en vecka till. Och ingen har stört deras värld.

5 sätt att koppla upp i klassrummen

Nyheter. Börja varje dag med en genomgång av nyheterna och koppla dessa till plats i världen via Google Earth.

Blogga. Läraren om klassens arbete och annan nyttig info, eleverna för att få skrivträning. Det kan handla om argument för och emot en speciellt fråga eller att skriva på ett annat språk eller som bokcirkelblogg.

Använda elevernas mobiler. Eleverna kan ta bilder, filma och spela in ljud som sedan kan användas för redovisning eller dokumentation.

Arbeta mer med film som redovisningsform. Det kan vara hela filmer med manus och soundtrack men även enkla mobilfilmer om livsåskådning.

Web 2.0 i form av sociala nätverk som Skype med till exempel elever i Kina om matematik, Youtube för förklaringar eller idéer, Teacher­OnDemand för genomgångar. Delta i elevernas nätverk, Facebook och BildDagBoken (BDB). De vill ha vuxenkontakt med respekt!