Pionjärerna

Den sydafrikanske bilderbokskonstnären Piet Grobler är aktuell med sin tredje bilderbok på svenska: sexton fabler av en av antikens stora, greken Aisopos. Tillsammans med berättaren Beverley Naidoo har han flyttat de filosofiska djurberättelserna till Afrika.

På bokmässan i Göteborg förra året tog han emot Peter Pan-priset för ”Makwelane och krokodilen”, en afrikansk rödluveberättelse.

Piet Grobler har kritiserats för att han som vit sydafrikan ritar en svart karaktär.

– Vi kommunicerar alla med stereo­typer. Jag ritar en afrikansk flicka, alltså svart. Svarta barn har inte blont mjukt hår, så jag måste ge henne afrikanskt hår. Vi tänker utifrån ett västerländskt perspektiv om vad skönhet är. Ju kallare klimat desto mindre näsborrar. Det vore hyckleri att ge ett svart barn en skandinavisk näsa.

Piet Grobler menar att han som vit uppvuxen i Afrika har större rätt att teckna ett svart barn än en vit som aldrig har satt sin fot i Afrika.

– Jag växte upp på en farm och lekte med svarta barn. Jag känner Afrikas dofter, landskapet, människorna, svarta, vita, färgade.

Sydafrika har elva officiella språk, de två största är engelska och afrikaans som är släkt med holländskan. Det är långt kvar tills alla barn kan få tillgång till böcker på sitt eget modersmål.

– Mitt språk är afrikaans. Att få böcker på alla språk är förstås förenat med stora kostnader. Men det finns grupper av språk som påminner om varandra. Om man publicerar böcker på det största språket i en familj så kommer de flera till godo. Inom utbildningsväsendet försöker man ge ut böcker på fler språk. Men förläggarna ser sig i första hand som affärsmän, inte som socialarbetare.

Läsning för nöje och njutning står långt ner på dagordningen. Böcker ska användas för att förmedla kunskap.

– Landet är hyfsat starkt på den afrikanska kontinenten, men det går inte att jämföra med hur det ser ut i Europa, det är en helt annan problematik. I Europa kan bilderboken vara ett konstnärligt verk som står för sig självt. I Sydafrika väger utbildning tungt. Man kan inte heller tänka mycket på det estetiska och konstnärliga när människor inte har bröd. Kan de inte köpa bröd kan de inte köpa böcker. Det är en helt annan dynamisk situation.

När Piet Grobler undervisade i illustration på universitet i Sydafrika jobbade han för att få fler svarta illustratörer, bland annat genom workshoppar. Det är också en fråga om självförtroende.

– Men det går långsamt och beror på vår historia. Det kan ta en generation att förändra. När människor har förlorat sin självkänsla och självförtroende går inte det att reparera med ett par universitetskurser. En bra början är att förmedla känslan av att människor har något att ge.

Piet Grobler är bekant med och inspireras av skandinaviska bilderboks­konstnärer. Svenska Anna Höglund och Danmarks Lilian Brøgger är två nordiska favoriter.

– Jag gillar deras frihet. Jag jobbar vanligtvis med bläck, tunna linjer, vattenfärger. Jag jobbar långsamt med detaljer. Jag önskar att jag hade kunnat släppa loss.

Med ”Makwelane och krokodilen” har han prövat en annan stil. Bilderna breder ut sig över hela uppslagen och han har använt starka akrylfärger, foton och collageteknik.

– Bilderna är djärvare och skiljer sig från mina andra bilder.

Fåglar finns ofta med i hans bilder, inte sällan utgör de en berättelse i berättelsen.

– De är inte huvudkaraktärer men förekommer i underberättelser som bara finns i bild, ofta i närheten av huvudkaraktären och uttrycker dennes känslor. Fåglar är mycket vackra och trevliga att illustrera. Om jag fick välja att vara ett djur hade jag valt att vara en fågel. De har inget bagage och ser världen från ovan, som änglar.

I ”Aisopos fabler” är han tillbaka bland akvarell, detaljrikedom och tunna linjer.

– Det handlar om personlighet. Jag försöker men kommer tillbaka till min lilla pensel och mina smala streck, det är min signatur, mitt bildspråk.

Piet Grobler jobbar helst med andras texter även om han har skrivit en del egna.

– Jag tror att jag faktiskt föredrar att arbeta med olika författare. Jag kan till exempel inte skriva poesi, mitt eget skrivande är mer åt det humoristiska hållet.

Oftast är det förlaget som sammanför författare och illustratör.

Vägen till att bli illustratör har inte varit spikrak. Efter skolan läste Piet Grobler teologi i fem år men upptäckte att han ville göra något mer kreativt.

– Jag insåg att jag skulle hamna på psykiatrisk klinik om jag inte gjorde något annat.

Han började plugga journalistik, särskilt layout och grafisk design, men intresset för illustration tog över.

För ett par år sedan lämnade Piet Grobler och hans familj Sydafrika och flyttade till England, framför allt för åttaåriga dotterns skull.

– Säkerheten i Sydafrika är inte bra och jag kände att jag var tvungen att tänka på mitt barn. Kriminaliteten i Sydafrika är ofta drogrelaterad och drabbar mannen på gatan. I Europa kan man ofta undvika problemen. Jag kan inte rädda världen, jag kan inte förändra den, men jag kan rädda mitt barn.

***

Véronique Tadjo har skrivit barnböcker sedan 1980-talets början. Hon föddes i Paris med fransk mamma och pappa från Elfenbenskusten där hon också växte upp.

– Jag skriver för att kunna dela berättelser, för gemenskap och förståelse över kontinenterna.

Hon intresserar sig för gamla myter och hur de fortfarande används idag.

En sådan mytologisk karaktär är Mamy Wata. Bilderboken ”Mamy Wata och monstret” har getts ut i Sverige och är en afrikansk variant på berättelsen om skönheten och odjuret. Med värme och kärlek möter Mamy Wata det människoätande odjuret som då visar sig vara en ung man förtrollad av en häxa

– Jag gillar henne, hon är användbar för barn. Hon är stark, har makt i sig själv utan häxkrafter.

Frågan om dubbla identiteter är en annan ingrediens i Véronique Tadjos författarskap.

– Mamy Wata är hälften kvinna, hälften fisk. Hon är närvarande där det finns vatten. Vi har både man och kvinna i oss.

***

Christian Epanya är född i Kamerun men flyttade till Frankrike för tjugo år sedan för att kunna gå på konstskola, en dröm som inte kunde förverkligas i Kamerun. Det fanns inga konstskolor, istället jobbade han på ett oljebolag i många år. På svenska finns hans myllrande bilderbok ”Papa Diops taxi”.

Så här säger han till Sydsvenskan om läget för barnboken i det forna hemlandet:

– Situationen för barnlitteraturen i Kamerun befinner sig i ett embryo, ännu inte utvecklad. Som tur är väntar inte kamerunierna på att staten ska ta några initiativ utan har själva startat förlagsverksamhet. Det är viktigt att afrikanska böcker får spridning, att Afrika får tala med sin egen röst.

– Jag gör barnböcker därför att det inte finns så många barnböcker i Afrika och för att barn i andra länder ska lära känna Afrika genom mina ögon och med mina erfarenheter, för att andra barn i världen ska upptäcka vad som händer i Afrika.