Som barn var jag inte så imponerad av skogen, jag satt hellre inomhus. Om det hade varit sent artonhundratal skulle mina föräldrar nog ha varit ganska nöjda med det, för på den tiden ville man bara ha barnen i skogen vid bärplockning. Eventuell skogslängtan botades med hot och historier om skogsrået, näcken och troll – och på så vis slapp man att pensionsförsäkringen irrade vilse mellan träden eller försvann ner i en å.
Men nu var det inte sent artonhundratal utan nittonhundratal när jag föddes, och de flesta hade lämnat tusenmilaskogarna till förmån för städer och tätorter. I Bjärred (där jag växte upp) kan Trollskogen varmt rekommenderas. Om man lägger sig ner i gläntan i mitten – då kan man kisa upp mot trädkronorna och faktiskt få en viss känsla av rekreation, natur och friluftsliv. Men sitter man på en stubbe eller står upp ser man antingen scoutgården åt ena hållet, eller Trollskolan, eller ett nybyggt bostadsområde åt andra hållet. Trollskogen är mest en dunge träd men för oss barn var det toppen, vi fick leka hur mycket vi ville där på rasterna och på fritiden gick man dit med Mulle eller scouterna. Den tätortsnära skogen (även om skogen i Bjärred kanske är för liten för den definitionen) har ju fördelen att vara både trygg och lättillgänglig.
Som vuxen älskar jag skogen. Har hittat en som är större än Trollskogen men fortfarande trygg och nära och jag vill ha bra väder nu i helgen när den är som vackrast.
För snart är säsongen över för min del, jag är nog en typisk tjugohundratalsskogsälskare som vill att det ska vara smidigt och ganska enkelt. Om jag är ensam eller med en kompis vill jag jogga eller promenera, och med barnen fikar vi, umgås med andra familjer, grillar och bygger kojor. Om man har vänner med krävande ungar (det finns ju) är skogsbesök verkligen toppen, för skarpa ljusa röster dämpas i skogen och man slipper underhålla och dammsuga.
I alla tider har vi människor haft en relation till skogen och jag tror att det är viktigt. Allemansrätten och skogarna, vi behöver dem och bör därför visa barnen hur man vistas där, är försiktig och tar med skräp hem. Träd, mossiga stenar, växter och djurliv har sedan urminnes tider varit kulturbärare och inspirationskälla för vår litteratur, konst, mytologi, religion och folktro, men det är sällan det man slås av – när man väl är där.
Då slås man mer av det kravlösa, tycker jag. Att skogen bara står där. Oavsett hur vi människor är. ”Åh-nej-jag-orkar-inte-ta-mig-dit” brukar jag ofta tänka inför ett skogsbesök på helgen, men väl där möts jag av allt det vackra och känner hur det ger mer energi än det tar.