Det var ord och inga visor, vi skulle gärna fortsatt att ta det ganska lugnt
och forma fritiden efter våra uppdrag – men nu anpassar vi oss till hennes
och brorsans lov, helger och eftermiddagar. Nu längtar vi som galningar till
sommarlovet.
Jag har en kompis, en finsk fyrabarnsmor, som bestämt hävdar att allt barn
behöver är ”food and love”. Jag avundas hennes enkla inställning till
föräldraskapet och håller med om att det är det viktigaste, men jag skulle
inte våga göra som hon. Hon skickar nämligen inte sina ungar till skolan,
hon menar att det är skadligt för dem och bedriver istället ”unschooling”
hemma.
Här i Sverige har vi inte ens ord för fenomenet, men ”unschooling” är en
globalt växande trend som handlar om att följa barnets vetgirighet istället
för att undervisa. Med sin naturliga nyfikenhet som kompass får hennes
finska ungar införskaffa fakta och kunskap i sitt eget tempo. Min kompis
svarar på frågor, utmanar, stöttar och inspirerar – men hon driver ingenting
aktivt som i den traditionella skolan eller vid olika former av
hemundervisning. Ungarna är underbara och hon och andra förespråkare menar
att unschooling ger fritänkande, ansvarstagande människor med lärdomar och
kunskap som verkligen stannar kvar.
Jag håller med om det där med ”food and love” men skulle aldrig våga ta det så
långt. Barnen skulle döda mig om jag ens försökte. Och vi vuxna skulle inte
hinna försörja oss om vi trampade runt 24 timmar om dygnet, jag skulle inte
hinna skriva så mycket som jag vill och hur skulle det gå för barnen sen –
ute i samhälle och arbetsliv utan gängse referensramar och betyg?
”Utan tvivel är man inte klok”, sa Tage Danielsson och jag suger åt mig det
som en tröst. Jag tycker det finns brister i skolan och att vi lever i ett
sjukt högt tempo här i väst, jag tror det kan stöka till det för barn
ibland, men för den skull vill jag inte hoppa av tåget. Jag tror att vi är
flockdjur, så jag går en svensk medelväg istället. Lagom. Kanske för att vår
skola är bättre än min kompis skola i Finland, för att vi saknar det finska
folklynnet – sisun – eller för att vi bara har andra ungar?
Man kan ju ha samma paroll ändå. Inför sommarlovsplaneringen känner jag hur de
där små orden får mina axlar att sjunka behagligt och mungiporna att höjas.
På skolan säger lärarna att det ungarna längtar mest efter när terminen är
slut är att skrota runt. Bara vara. Fika. Sova. Pyssla och hänga ute. ”Food
and love”, med andra ord. Och varför krångla till det då?