Skräck och skratt lika viktigt

Det är mitt i natten. 42-årige Bernard Perron vaknar med ett ryck. Han skymtar en dörr i mörkret men kan inte orientera sig. Med bultande hjärta stiger han upp ur sängen och går långsamt mot fram det han tror är dörren.

– Där får jag syn på en figur och blir för en sekund iskall av skräck, säger han.

Det är sig själv han får syn på. Ytterdörren och väggspegeln spelar honom ett spratt i natten. Möjligen också de hundratals skräckfilmer och skräckspel som professor Bernard Perron från University of Montreal har betat sig igenom. För tillfället är han gästprofessor på Malmö Högskola. Hans budskap är klockrent:

– Att känna skräck är lika viktigt som att skratta. När du verkligen skrattar gör det nästan ont i kroppen. När du blir rädd bultar hjärtat, dina händer blir svettiga, du andas häftigare. Det är en fysisk känsla som alla behöver uppleva, barn också.

När Sydsvenskan vill boka tid med Bernard Perron för en intervju om barn och skräck är han till en början tveksam. Efter många år i branschen är han van att bli uppringd av journalister när tesen ska befästas att skräckfilmer och tv-spel i skräckgenren inte är bra för barn och ungdomar.

Den bilden ställer han inte upp på.

– Skräck gör oss alerta. Från allra första början i människans historia för att vi skulle överleva som art. Numera för att vi ska skärpa våra sinnen, säger han.

En titt genom tiderna visar att otäcka historier alltid berättats, till en början muntligt, senare i böcker och filmer, numera också i tv-spel. Sagor för barn kallas sällan för skräck, men skapar samma isande rädsla som vilken Stephen King-skräckis som helst, när trollen hotar och skriande fåglar försöker fånga små barn i den mörka skogen.

– Det bygger på samma saker. Att livet inte är lätt, att det finns ont och gott och att den som väljer rätt klarar sig, säger professorn.

Att tonåringar kollar på skräckfilm tillsammans är naturligt, menar han. De botaniserar bland olika känslor, söker nya och extrema upplevelser, tänker på liv och död. Men det finns en skillnad i hur de hanterar reaktionerna.

– Stereotypt kan man säga att tjejer får leva ut sin rädsla mer medan killarna ska stå pall och ta hand om tjejerna. Hon kan luta sig mot hans axel, hålla händerna för ögonen och skrika iiiiii. Han ska säga när hon kan titta igen. Blir det riktigt otäckt blundar han kanske, säger Bernard Perron.

Monster, varulvar, övernaturliga skeenden, spöken och otäcka varelser är komponenter som gör att tittaren känner igen sig i skräckfilmen och spelen. I film blir huvudpersonen utsatt för fara och tittaren följer vägen mot det onda som betraktare.

– I tv-spel är du den som utsätts, som måste göra val för att klara dig. Det gör dig aktiv, du måste hitta en lösning. Själv hamnade jag häromdagen i en mörk och otäck korridor i japanska spelet Silent Hill, jagad av ett ohyggligt monster, med bara en träbit i handen att försvara mig med. Jag var fruktansvärt rädd.

Det behövs mer film för barn med inslag av skräck och absurditeter. Det anser Malena Jansson, lektor på filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Förra året publicerades hennes avhandling ”Bio för barnens bästa? Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år”.

– Otäcka barnböcker blir sällan film, för att vi tror att barnen ska ta skada av att se hemska saker. Därför skapas överdrivet idealiserande filmer, där alla barn är snälla och söta och där det inte blir riktigt otäckt, säger hon.

Det går att göra bra och läskig film för barn, men det är viktigt att man lägger sig på rätt nivå för rätt ålder, resonerar hon. Hon får medhåll från Bernard Perron.

– Enda problemet med barn och skräck som jag ser det är att föräldrar inte respekterar angivna åldersgränser. Jag ser ofta vuxna köpa tv-spel med 18-års gräns till sina barn i tioårsåldern, säger han.

Författaren Nicolas Jacquemot är inne på samma linje. Tidigare i år kom han ut med boken ”Varulvar, vampyrer och andra läskiga varelser” för barn i nio till tolv års åldern. Han har också skrivit barnboken ”Rädsla, så funkar det”.

– Man ska inte låta små barn ta del av för läskiga berättelser och filmer. Det är onödigt och blir jobbigt för dem, det kan stanna kvar i dem länge. Därför är åldersgränser bra, vi måste tänka oss för vad som passar. Det ska vara nervkittlande, men ändå uppenbart att det bygger på fantasier. Efteråt ska man vara mör i kroppen och pusta ut, lättad över att man själv inte varit utsatt. Då är skräck angenämt, oavsett hur gammal man är, säger Nicolas Jacquemot.