”Besök sker på egen risk” och ”Tänk på att hålla era barn under uppsikt för
att undvika olyckor.”
När väckarklockan ringer undrar jag varför vi gör det. Det är ju söndag! Och
barnen trivs lika bra hemma, vi skulle kunna sova en stund till och hasa oss
ner till lekplatsen istället. Det där med gummiasfalt och EU-sand är ju ändå
inte så dumt …?
Men när matsäcken är packad, vi har kommit ut genom dörren och jag läser
varningstexterna på Wanås informationssida (citaten ovan) – då känner jag
hur det kittlar i magen.
På Stiftelsen Wanås pågår just nu fem utställningar där man blir en del av
konsten. Det här är landskapskonst i dess vackraste betydelse, femtio
permanenta konstverk i parken som är suverän att besöka med familjen nu i
september. Jag lägger mig på rygg i gräset, lyssnar på suset från träden och
filosoferar under Jacob Dahlgrens labyrintlika skulptur medan barnen
undersöker den på sitt sätt. Här får man springa hur mycket man vill. Prata
högt. Dansa runt. Eller överraskas, som inför Charlotte Gyllenhammars konst
och Yoko Onos skog av höga stegar. Först tystnar vi och bara går runt. Vad
tänkte hon? Vad ska man tycka och känna? När vi äter mackor pratar vi om
människans längtan att kunna flyga, konstiga drömmar vi haft och känslan av
att klättra högt i träd.
Jag vet ju egentligen varför: Lekplatsen hemma föder inte lika skruvade samtal.
På eftermiddagen kör vi till Ladonien ute på Kullaberg. Jag tror att vi ska
behöva leta oss fram, men Lars Vilks stora konstverk som det var så mycket
bråk om på 90-talet har blivit något av en folklig turistmagnet. Det är
ordentligt skyltat, en strid ström av bilar och parkeringsplatsen vid
Himmelstorpsgården är mycket större än jag minns den. Nej! tänker jag först,
men blir lugnad när vi börjar halka oss nedåt i den fortfarande lika branta
ravinen och får syn på Nimis och Arx.
Här finns ännu inga varningstexter. Det galna, ilskna i konstverken är
fortfarande intakt, det som talar ordlöst in i oss besökare. Vi skrattar
utan att veta varför och fylls av en stark lust att klättra. Klättrar högt
och andas in sältan från havet, känner hur blåsten får de höga trätornen att
svaja och hisnar. Vad händer den dag någon skadar sig här? tänker jag och
tittar ned på stenar och klippblock nedanför. Blir det EU-sand och
gummiasfalt då?
Jag menar inte att man ska vara dumdristig. Åk inte till Nimis med en vinglig
treåring. Men ibland vill man ha något annat, dela lite av vår komplexa,
obegripliga värld med barnen och då är ju landskapskonst suveränt. Jag
älskar när man möts i överraskning och fascination - oavsett ålder och
tidigare erfarenheter.