Turkiska barn läser svenska böcker

Sedan några år tillbaka skördar svensk litteratur och svenska barnböcker stora framgångar i Turkiet. I en samordnad satsning mellan olika bokförlag kommer inte mindre än femtio olika svenska titlar ut i turkisk översättning i höst, och de flesta av dem är just barnböcker. Den drivande kraften bakom detta initiativ är den outtröttlige översättaren Ali Arda.

Under en politiskt känslig period i Turkiet fick han besök av en representant för Röda Korset som gav honom två böcker Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren och en svensk-turkisk ordbok. Det blev hans första kontakt med det svenska språket. Efter att ha levt i exil i Sverige under åttiotalet bor han numera åter i sitt hemland, där han fungerar som en viktig länk mellan svensk och turkisk litteratur.

Ali Arda tar emot i en sparsamt möblerad lägenhet ovanför en myllrande gata på Istanbuls europeiska sida. Vi befinner oss i en av stadens mångkulturella delar, och i huset bor såväl greker, armenier som judar. Det blir ett samtal om de svenska barnboksförfattarnas popularitet och barnets olika roller i de båda länderna.

Läste du själv mycket som barn?
– Väldigt mycket. När det moderna Turkiet grundades ville regeringen upplysa folket, så man lät uppföra många bibliotek. Men ingen brukade gå till dem. På det lilla biblioteket i staden Adana där jag växte upp arbetade bara en man, som var alkoholiserad. Första gången jag kom dit frågade han mig lite argt vad jag gjorde där, och sade sedan till mig att ta en bok och börja läsa. Jag tog en bok utan att veta vilken det var och började läsa i den. Den visade sig handla om franska revolutionen och jag läste den ända till slutet, sedan fortsatte jag med andra böcker. När jag var tretton år rymde jag hemifrån och levde mest på gatan, men även där läste jag, till exempel tidningar som jag hittade. Läsningen blev för mig ett sätt att leva.

Hur gick det till när du började översätta svenska barnböcker?
– När jag började föreslå svenska barnböcker till turkiska förlag var de först inte särskilt intresserade, de trodde att böckerna skulle vara lika kyliga som det svenska klimatet. Eftersom de stora förlagen inte var intresserade började jag översätta för mindre förlag. Men när de större förlagen såg innehållet och att försäljningen gick bra väcktes deras intresse. Nu ger de mig frihet att själv välja vad jag tycker ska översättas. En del böcker har tagits jättebra emot, och förra året skrev tidningarnas bokbilagor mycket om den svenska litteraturen, varje vecka fanns det någon recension. Och det var inte bara artiklar om barnböcker utan även om andra författare som Carl-Johan Vallgren och P. O. Enquist.

– En del av barnboksförfattarna har blivit väldigt kända här i Turkiet, till exempel Ulf Stark, med boken Kan du vissla Johanna? Och Åsa Lind, barnen har verkligen tyckt om hennes böcker och numera vill nästan alla förlag ge ut henne. När jag tillsammans med Åsa Lind besökte en skola som hade bjudit in oss möttes vi av ett hundratal barn som alla hade masker som föreställde Sandvargen för ansiktet. Och barnen frågade så bra saker. En del var arga på författaren för att hon hade avslöjat hemligheten om Sandvargen för de dumma, vuxna människorna. Och en pojke trodde inte på att det var hon själv som hade skrivit böckerna. Vem tror du skrev dem då? frågade Åsa Lind honom. Kanske var det din dotter, sade han.

Hur ser din vardag som översättare ut?
– Jag brukar översätta fyra böcker i taget, och när jag känner mig trött skiftar jag från den ena till den andra. Barnböckerna är svårast för mig att översätta, vuxenlitteraturen är faktiskt lättare. Åsa Lind, till exempel, har ett speciellt språk och när hon ibland hittar på ord måste man förstå vad hon menar och vilken bild som skapas i barnets hjärna. Sedan måste man hitta ett liknande ord på turkiska. På ytan finns det en massa skillnader mellan de båda språken, men om man går på djupet inser man att likheterna också är många.

Kan du berätta om höstens satsning?
– I september kommer det ut femtio svenska titlar på en gång i Turkiet, de flesta av dem är barnböcker. Förlagen tänker att om man ger ut så många böcker på en gång kommer det att märkas mer. Nyligen skrev en tidning hela fem sidor om svensk litteratur. När det gäller vuxenlitteraturen har man till exempel redan börjat skriva om Stig Dagerman, som kommer ut på turkiska i höst. Vi kommer att bjuda in tio författare och besöka tio städer där vi kommer att sälja tio tusen böcker mycket billigt. Om barnen till exempel har en lira betalar de en lira för en bok, om de bara har tio öre betalar de tio öre. Svenskan är på väg att bli det största översättningsspråket efter engelskan och nästa år tror jag att det kommer att bli det största.

Vad tror du ligger bakom Åsa Linds och andra svenska barnboksförfattares framgångar här?
– Jag tror att förklaringen är att hon inte skriver för barn, hon skriver som ett barn och utan pekpinnar. Dessutom berättar hon på ett enkelt sätt om svåra ämnen. En känd turkisk recensent skrev att hon bad sitt barn om ursäkt efter att hon läst Sandvargen, hon kände att hon inte hade förstått sin dotter tidigare. Åsa Lind leker med orden, men på barns vis, utan att försöka visa att hon är klok. Hon lever med barnen och i deras värld och det är inte ofta författare klarar det, oftast blir resultatet komiskt. Men det finns många svenska barnboksförfattare som klarar det som Sven Nordquist, Ulf Stark, Martin Widmark och Pija Lindenbaum.

– Det har funnits en slogan i Turkiet som lyder: Dagens barn är framtidens vuxna. Man har sett barnen som goda medborgare, som har uppgifter men inte rättigheter. Barnböckerna har tjänat statens politik och den mentaliteten lever kvar. Men barnen vill inte läsa sådant som de hör sina mammor, pappor och lärare säga. I svenska barnböcker kan ett barn vara hjälte genom att kyssas eller att ljuga bättre än sina kompisar. Jag tror att alla barn har ett gemensamt språk och att svenska barnböcker förstår det.