Roy, flickans bästa vän, är död. Vännerna försöker att förstå. De vuxna försöker att förklara och trösta.
Uppsättningen av Teater 23 i Malmö bygger på boken ”Roy” av de norska bilderboksskaparna Gro Dahle och Svein Nyhus. För dramatiseringen står Monica Wilderoth som också regisserar.
– Jag blev väldigt glad. Jag är ett stort fan av författarna. Genom en lycksalig slump passade det i tiden, säger hon om uppdraget att föra över berättelsen till scenen.
”Roy” handlar om ett barns sorg och alla de känslor som följer med: saknad, tomhet och längtan, men också ilska och frågor om vad som händer när man dör.
Det ligger nära till hands att förutsätta att det blåklädda barnet i Svein Nyhus illustrationer är en pojke. På Teater 23 är det en flicka.
– Det är naturligtvis medvetet och inte oväsentligt att vi gjort huvudrollen till en flicka. Men det centrala i berättelsen är allmänmänskligt, att vi är medvetna om att vi ska dö.
Monica Wilderoth minns tydligt när hon själv började inse att inte bara mamma och pappa skulle dö utan också hon själv. Hon minns att hon skrek att hon inte ville dö. Hon minns också föräldrarnas föga tröstande svar: ”Men Monica, det dröjer jättelänge.”
– Idag som 37-åring vet jag inte mer om döden än jag gjorde som sjuåring. Men jag förväntar mig inte längre några svar, till skillnad från barnen, och det måste vi ta på allvar.
För Monica Wilderoth är det samma sak att jobba med teater för barn och teater för vuxna. Det viktiga är att tro på berättelsen. Bara för att man vänder sig till barn behöver man inte förställa sig och forcera fram något lättsmält.
– Gestaltandet måste vara lika uppriktigt. Historien måste vara intressant att titta på och man måste lita på att den bär. Man ska kunna sitta i mörkret, titta och njuta av det.
Inte heller ska man avkrävas en åsikt så fort ridån har gått ner. Också barn behöver låta en upplevelse skvalpa runt i systemet ett tag innan man kan säga vad man tycker.
– Varför kräver vi av barn att de genast ska tycka något? frågar hon retoriskt.
En av hörnstenarna i Monica Wilderoths arbete är att försöka skapa en uppriktighet i berättandet. Hon anser inte att kulturens uppgift är att vara nyttig eller pedagogisk.
– Teatern ska vara transparent mot och förankrad i samhället, vara med i debatten, där det händer.
Monica Wilderoth har minst två drömprojekt. Det ena är det som hon är mitt uppe i just nu. För framtiden är det ett annat.
– Jag vill helst jobba både som regissör och skådespelare.
Monica Wilderoth är utbildad vid Scenskolan i Malmö och var med och startade Teater Terrier 2000, där hon var med i fyra år. Sedan dess har hon frilansat, framför allt som skådespelare. Förra året debuterade hon som författare. Med en bok om döden: ”Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta”.
– Men i mitt hjärta är jag skådespelare.