Astrid Lindgrens första bok om den propellerburne Karlsson kom 1955. I morgon
får den nyskrivna operan urpremiär i Malmö.
Enligt en ovetenskaplig rundfrågning bland föräldrar till barn i skolåldern
har inte Karlsson på taket många sympatier.
– Det är inte första gången jag hör talas om folk som avskyr Karlsson, men det
finns folk som avskyr Pippi också. Hon riktar sitt uppror mot något ganska
bestämt och har ett gott hjärta. Det har inte Karlsson, säger Margareta
Sörenson, kulturskribent och Astrid Lindgrenkännare.
Tillsammans med Karlsson vänds den ensamme Lillebrors vardag på ända, Karlsson
sätter honom ständigt i klistret och lockar ut honom på farligheter som att
balansera på takåsarna.
– Ändå tycker Lillebror väldigt mycket om Karlsson, det kan man ju grubbla
över. Han är kanske den som Lillebror skulle vilja vara. Man kan tolka
Karlsson på många sätt, att det är ett barn som låtsas vara den här
överdådiga figuren. Det kan verkligen diskuteras, säger Margareta Sörenson.
Det är något som Svenska barnboksinstitutets chef, Jan Hansson också är inne
på.
– I Astrid Lindgrens berättelse ligger också att Karlsson är en del av
Lillebror.
Margareta Sörenson är ett stort fan av böckerna om Karlsson på taket, inte
minst tack vare språket och den crazyhumor som hon menar också skymtar hos
Pippi och Emil.
– Jag älskar Karlsson på taket, han är crazy, hialös på många sätt och inte
särskilt snäll. Driften med språk och konventioner är svår att få till i
andra medier än just boken. Berättelsen är surrealistisk, därför är det så
bra att kunna fantisera i sitt eget huvud.
Jan Hansson är personligen inte så förtjust i Karlsson, däremot tror han att
många barn kan känna igen sig.
– Jag tror att om man inte idealiserar Karlsson, så kan varje barn känna igen
honom från skolgården eller som en överförfriskad släkting som är bullrig
och okänslig. Lillebror gillar Karlsson, men det är ingen lätt bekantskap.
Om man däremot idealiserar Karlsson, vilket aldrig var Astrid Lindgrens
intention, lär man få problem, säger han.
Margareta Sörenson tror att ett skäl till att ogilla Karlsson kan vara vuxnas
omsorg om sina barn.
– Man vill beskydda och kontrollera barnen för att man vill dem väl, styra dem
i alla möjliga hänseenden, i leken och upplevelsen, samtidigt som fantasin
är ett privat rum som varje individ måste få tillgång till. Om det är några
som kan skilja på lek och verklighet så är det barn, de ägnar timmar varje
dag åt det.
Margareta Sörenson menar att historierna om Karlsson på taket knyter an till
crazyhumorn, absurd och ologisk, som kom under 1950-talet med bland andra
Povel Ramel och Casinogänget. Hon understryker böckernas språklust och
jämför med Lennart Hellsing.
– Han är en ordvrängare. Det här med språket är väldigt kul, böckerna är
superba som högläsning, både för vuxna och barn som den bästa barnkulturen
blir.
Om svenska läsare är ambivalenta till Karlsson så är han desto mer populär i
Ryssland.
– Han är antiauktoritär och gör precis tvärtemot vad man borde. Har man fått
moralkakor så att man kräks måste det vara underbart med någon så förfärlig
som Karlsson och som ger alla kolor till välgörande ändamål, det vill säga
honom själv.
Till syvende och sist är kanske det där med att gilla eller att inte gilla
Karlsson på taket, trots allt, en världslig sak.