Väldold möglig kvinnoskildring

Kulturjournalistik kan ha samma funktion. Om man läser en riktigt bra bok kan det vara roligt att googla recensioner, vilket jag gjorde efter att äntligen ha hunnit med Jonathan Franzens mäktiga roman ”Frihet”. Ett sms från en kamrat som läste samtidigt innehöll ett avgörande påpekande – och nu ska du som inte har läst ”Frihet” blunda, för jag måste avslöja något ur handlingen för resonemangets skull.

Jonathan Franzens huvudpersoner är komplexa. Alla har övertydligt skildrade dåliga sidor. Värst är det dock med en särskild kategori: kvinnorna. De är alldeles otroligt komplexfyllda, krampaktiga och osunt beroende. Utom den änglalika aktivisten som i sin gränslösa godhet ger passionerad kärlek till den tråkige farbror Walter – och som författaren givetvis straffar med döden. Hon får inte dö smärtfritt heller.

Läser recension efter recension. Varför har ingen utmanat Franzen på den här punkten? Jag associerar till Kay Pollaks efterhandsutskällda film ”Så som i himmelen”, där huvudrollsinnehavaren helt omotiverat exponeras naken och intuitivt vet att hon är befruktad en minut efter samlag.

Min gissning är att den här möjliga läsningen har trängts undan av att ”Frihet” är så väldigt bra. En bitvis rätt möglig kvinnoskildring försvinner helt enkelt i ett i övrigt lysande och massivt stycke bok.

Returinformationspsykologin levererar nu enligt förväntan. Mitt besök på Hästens dag bekräftas – samtidigt som jag tack vare ett sms fick syn på något som de flesta tydligen inte såg. Jag kan alltså få känna mig lite egensinnig, trots medlemskap i hyllningskollektivet.