Hans mål: utrota fattigdomen

På Arlanda flygplats står vi som groupies. Emma heter representanten för Peter Singers svenska förlag. Hon tittar på klockan så ofta att den borde bli utsliten. Fotografen Lars går fram och tillbaka och tittar på ljuset.

Från Australien via London kommer Peter Singer. 63 år gammal. En smal man, kanske en och åttio lång, med kompakt bagage. En lila magväska från åttiotalet, en kabinväska på hjul, en ryggsäck. Rösten mörk och klar.

Det här är rösten som en hel värld har lyssnat på i mer än trettio år, instämt med och sagt emot. I bokform ställer den pockande frågor med givna svar: Kan vi försvara vår lyxkonsumtion när våra pengar i stället skulle kunna rädda livet på ett barn? Är det vår moraliska skyldighet att utrota fattigdomen?

Peter Singer är inte oresonlig. Det är bara hans resonemang som är svåra att säga emot.

– Jag tycker att jag alltid har varit väldigt resonlig. Det finns förstås missförstånd om mig, som att jag skulle bry mig mer om djur än om människor. Och folk tror att jag ska vara en allvarsam sträng moralist. En fördömande typ av modellen ”reli­giös ledare som pekar på dem som syndar”. Det är förstås för att jag sätter krävande moraliska nivåer. Men jag arbetar inte med synd som begrepp.

Hans nya bok heter ”Det liv du kan rädda”. Den visar hur liten ansträngningen att utrota fattigdomen i världen skulle vara för var och en, om insatsen omfattade alla.

Ett centralt tema: frivillighet.

– Jag inser att logik inte är det avgörande när många personer ska dela med sig. Man måste skapa sociala strukturer för att folk ska ge, få folk att prata om sitt givande. Jag har också låtit bygga en hemsida, där man kan lova att möta den standard jag sätter. Den kan enkelt tala om för dig hur mycket du bör ge bort, omräknat i din valuta och efter din köpkraft.

Peter Singer föreslår också att man ”flyttar normallägen”.

– Titta på vad som har hänt med organdonationerna! Där finns en otroligt tydlig linje. Om utgångsläget är att alla människor förutsätts vilja donera sina organ efter sin död, så är det ganska få som aktivt väljer bort det. Alltså: om arbetsgivare säger ”vi donerar en kvarts procent av din lön för att stoppa den extrema fattigdomen, men om du inte vill att vi ska göra det så är det bara att kryssa i här, så får du den sista kvartsprocenten också”, då skulle samma sak hända.

Och varför det inte redan sker? Peter Singer har ett enkelt svar.

– Folk har inte tänkt på det tillräckligt bara. Så enkelt är det. Men jag är optimist, försiktig optimist. Den långsiktiga trenden är positiv över hela världen.

Oxfam, som arbetar mot världssvält, har fått det mesta av Peter Singers pengar. Han ger ”betydligt mer” än vad han rekommenderar andra, och han tror att folk i allmänhet behandlar hjälporganisationer med större misstänksamhet än vad som är befogat.

– De flesta organisationer tar tio eller tjugo procent för att sköta det löpande, och det är helt rimligt. Annars går det inte. Ber man dem skära ännu mer kommer de inte att göra rätt utvärderingar, och inte bli lika effektiva.

Filosofen Paul Gomberg säger att filantropi riskerar att stoppa strukturella förändringar, att gåvor kan ”sminka” den politiska verkligheten. Hur ser du på det?

– Det vore hårresande att säga att vi skulle sluta ge eftersom vi hoppas att det skulle driva fram långsiktiga förbättringar. Det vet vi ju inte, till att börja med. Och filantropi kanske inte alls minskar förändringstakten, kanske är det tvärtom. Om vi ger hjälp till oberoende, ser till att människor i hårt drabbade miljöer blir bättre utbildade för att ordna förändringen själva, då kanske det är det bästa vi kan göra. Gombergs linje är rätt riskabel. Jag skulle i alla fall inte ta en sådan rövare.

Är det bra eller dåligt för svensk filantropi att vi svenskar vet att vi är bland de folk i världen som ger mest?

– Det är förmodligen bra, försåvitt inte medborgarna säger staten skänker redan för mig också, jag kan strunta i det. I Sverige litar ni betydligt mycket mer på regeringen än vad folk gör i många andra länder. Där finns en risk: att ni inte tar personligt ansvar.

Du är pedagogisk, men också rätt säker på din sak. Kan du ge exempel på någon del i ditt resonemang som du själv tycker är mindre stark?

– Jag är ingen ekonom. Det är ett problem. En del kapitel i boken kunde säkert vara starkare, men jag känner mig uppmuntrad av att till exempel Nicholas Stern som har varit chefsekonom för Världsbanken gillar det jag har skrivit. Men visst, det finns utrymme för mer debatt. Professor Paul Collier i Oxford skrev en kritiskt resonerande recension i The Observer bara häromdagen. Han skrev om hur bistånd verkligen blir effektivt. Han menar att handelspolitiska förändringar är en effektivare metod än alla gåvor i världen. Jag håller inte med, men jag accepterar det argumentet.

Vilket är det bästa motargumentet du har stött på?

– Jag har inte mött några riktigt starka än. Vissa filosofer pekar på spänningen mellan kravet jag formulerar inledningsvis, och den modell som jag föreslår i bokens slut. Backar jag från starka slutsatser? Har jag blivit en mjukis på gamla dar? Sådant. Men frågan här är vad en filosofisk modell kan driva dig till att göra i verkligheten.

Hur ser du på möjligheterna att göra filosofi praktisk?

– Jag har kämpat med det i hela mitt filosofiska liv. Med frågan om fattigdom får jag en möjlighet att verkligen undersöka det.

Det får du kanske inte med dina tankar om dödshjälp.

– Nej, det är kanske inte så troligt.

Ett klassiskt dödshjälpsproblem handlar ju om just tillämpning: Vem bestämmer? Hur avgör man vilka fall som kommer ifråga?

– De svåra fallen rör dem som inte själva kan yttra sig. Nyfödda med svåra handikapp, som jag ju har talat om. Min åsikt har alltid varit att föräldrarna ska ha en stor roll, men de måste få råd av läkare och till exempel handikapporganisationer eller människor med samma handikapp. Slutligen ligger det hos föräldrarna. Om doktorerna anser att föräldrarnas beslut är galet kan man tänka sig olika kontrollinstanser.

Du är kanske mest känd som djurrättsfilosof. Vad har hänt med din egen syn på djurrätt på de 34 år som har gått sedan du skrev ”Animal Liberation”?

– Jag har inte ändrat mig. Jag är möjligen lite mer förstående inför argumentet att om djur är välbehandlade och dödade utan lidande, då går det kanske an att äta dem. Men jag tycker fortfarande att vegetarianism är det bästa för de flesta. Jag är förmodligen lite hårdare i min kritik mot mejeriindustrin än vad jag var. Själv dricker jag sojamjölk. Ägg äter jag bara om hönorna varit frigående.

I Sverige pågår just nu något slags sabotage mot kycklingindustrin. Folk upptäcker glasbitar i olika kycklingförpackningar varje dag.

– Det är ingen taktik jag skulle rekommendera. Det finns en uppenbar risk att skada folk. Det kommer heller inte att vinna stöd för djurrättsrörelsen. Den ska göra sina framsteg med etiska argument. Vi har gjort framsteg just därför att våra argument är starka. Om vi utmålas som våldsbenägna terrorister, så kommer vi att förlora.

Så du säger åt dem att sluta?

– Ja. Absolut.

Tar du antibiotika om du är sjuk?

– Ja.

Jag frågar eftersom personer med dina starka uppfattningar ofta förväntas leva som de lär.

– Visst, alla sorters penicillin är förmodligen djurtestade. Men man måste vikta nyttan: Att bli frisk är viktigare än att äta en bit kyckling i stället för tofu.

När åt du kött senast?

– Det var för några år sedan i Grekland. Min fru och jag var i en liten by långt bort från allt. Jag trodde vi hade kommunicerat med hjälp av vår parlör, men fick ändå en soppa med lite kött i. Och så var det en gång i Frankrike, när jag sa att jag var vegetarian. Då fick jag en fin sallad, med en hel forell som låg och tittade på mig. Men den lyfte jag bort.

Du har utsetts till Årets humanist i Australien. Vad tycker du att en humanist är?

– I tacktalet sa jag att om humanism ska omfatta omtanke om människor, då vill jag vidga begreppet. Mänskliga värden är viktigare än gudomliga värden.

Eftersom de är möjliga att ändra?

– Ja. Fast gudomliga värden har den fiffiga egenskapen att de kan omtolkas. Gud har ju inte på länge delat molnen och talat till oss med åskans röst. Jag är ateist, som du hör.

Vad i livet är du osäker på?

– Jag är osäker på de grundläggande förutsättningarna för moral. Det vill jag jobba med de närmsta åren. Finns det en rationell bas för moral? Eller kommer det från empati eller medkännande? Och jag är extremt osäker på hur saker och ting ska bli i framtiden. Berättelsen om världen är fantastisk. En av de grejerna jag verkligen avskyr med att vara dödlig är att jag inte kommer att få se hur det slutar.