”Baserad på en osann historia.” Så står det på omslaget till Aris Fioretos roman ”Den siste greken”. Nu brukar ju de flesta romaner vara det, så jag börjar därför direkt leta efter de möjliga sanningarna i fiktionen.

För glidningen finns där: detta är en roman med ett fotografi av den fiktive hjälten på omslaget och en bok där Aris Fioretos själv figurerar i två versioner: som författare av ett osant förord och som den Anton Florinos som minner en hel del om bokens upphovsman, något som inledningens Fioretos /”Fioretos” också påpekar.

Denna lek med skönlitteraturens förmåga att både skildra verkligheten och uppfinna nya verkligheter är central här. För romanen handlar i mycket om historia och om hur hi-storia skapas. Varje osnuten historiker vet att själva historieskrivningen oundvikligen gör osanning av det sanna, om än så bara lite grand. Och samtidigt: Aristoteles menade att just dikten, skönlitteraturen, är mer sann än historieskrivningen då den talar om det allmängiltiga, det i djupare mening sanna, medan hi-storikerna bara berättar om det specifika och enskilda.

Allt detta spelar roll för Fioretos och hans roman. Här finns människan som återger personliga minnen och familjegemensamma berättelser om det förflutna, men här finns också den nationella grekiska historien och den stora europeiska. I den enskilda människan strålar allt samman. Där kan man inte skilja på den stora politiska historien och de små personliga historierna, de sanna händelserna och de med åren fiktiva minnena av dem.

I centrum för alla dessa sanningar och osanningar står Jannis Georgiadis, född 1943 i Grekland, sedermera svensk. Vi får följa hans familj från mitten av 1800-talet, ett knippe människor som färdas genom en våldsam och dramatisk grekisk historia, med exilen som återkommande inslag i nästan varje enskilt liv.

På ytan är romanen full av upptåg, skrönor och fantastiska historier. Stort och smått, allt ges samma värde. Det känns faktiskt helt rätt att pärmen till denna gripande, starka roman pryds av en geometrisk figur som visar sig vara ett schematiserat krocketparti.

Men den hämningslösa berättarglädjen är bara romanens ovanskikt. Fioretos famnar långt djupare än så. Hans roman ställer frågor som rör det allra viktigaste: vad är det att vara människa och leva bland människor? Vad är det att minnas? Att älska? Jannis funderar återkommande på vad som är hans kärna, det som håller samman honom som människa. Varje gång är svaret nytt, och lika sant.

Så är också det evigt föränderliga vattnet det element och den metafor som håller samman romanen. Här finns det i alla former. Jannis drömmer om att bli vatteningenjör och ”disciplinera” vattnet i det grekiska Makedonien, men tämjer det sedermera på blygsammare vis: han bygger ett enmansbadhus, skottar snö, åker skridskor och dyker, och bygger badbryggor utanför Kristianstad.

”Den siste greken” är storartad underhållning. Men framför allt är det en stark roman om att höra hemma i världen. Den må vara baserad på en osann historia, men den klingar allt annat än falskt.

Karin Nykvist, litteraturvetare vid Lunds universitet.