P C Jersild är en av de ytterst få svenska författare som skriver samhällskritik snarare än skriver läsaren på näsan. Jersilds förmåga att med små medel förmedla det skeva i tillvaron och männi­skans kamp med sig själv är fenomenal. Romanen ”Edens bakgård” är inget undantag. Berättelsen om Roland Rajamäki, trollkarl på dekis, hanterar de stora frågorna: skuld, frihet, ensamhet, kanske lycka.

Vi befinner oss i ett cyniskt övervakningssamhälle där utslagningen ökat och människor söker artificiell lycka och tillfredsställelse. I en holodrom slår alla drömmar in – vill du rida i Provence? Träffa din sedan länge döda mormor? Kanske ha sex med ett barn? Allt går att fixa, inget är förbjudet; i alla fall inte medan den slemme Conny Jansson bestämmer. När Conny petas och makten tillfaller Gunnela blir det andra bullar. Gunnela är av det andliga slaget och under hennes regim inriktas verksamheten på religiösa upplevelser.

Här någonstans finns problemet. Gunnela, Conny, Sture och de andra blir inte mer än karikatyrer. Å andra sidan är Roland så levande att han nästan stiger ur boken (faktum är att jag drömde om Roland natten efter jag avslutat boken). Rolands våndor, hans förmåga att förtränga förflutna synder, och så småningom, hans samvete beskrivs skarpt och trovärdigt. Samtidigt som de bleka personskildringarna irriterar mig, betonar de att det här är Rolands berättelse, verkligheten tolkad genom hans blick och det vaga intryck människorna omkring honom ger betonar främlingskapet mellan dem.

I begynnelsen är Roland på botten. Han sover i trappuppgångar, äter sopor och super sig medvetslös. En skuld, ett brott som han förpassat till den moraliska bakgården ligger där och skvalpar, just under medvetandets nivå.

När han darrig och fyllesjuk besöker en kyrka i avsikt att använda toaletten tar en man kontakt. Mannen visar sig vara Conny och han har ett erbjudande till Roland. Efter viss tvekan nappar Roland och blir på så sätt en del av Holodromverksamheten. Roland engageras som nattvakt och i utbyte får han ett rum samt fickpengar.

Han är mer eller mindre inlåst och tvingas underkasta sig strikta regler. Paradoxalt nog leder ofriheten till ett uppvaknande. I en tillvaro hårt reglerad av andra, utan valfrihet, väljer Roland det enda han kan välja – att konfronteras med sig själv och sina demoner. Uppvaknandet sker inte i relation till andra människor, utan genom den egna viljan och känslan för anständighet. Dystopiskt och samtidigt hoppingivande.

Ann Heberlein, doktor i etik.