Den finländske orientalisten och forskningsres­anden Georg August Wallin råkade anlända till Kairo just under ramadan. Året var 1844 och han skulle snart fortsätta sin resa mot målet, pilgrimsstaden Mecka, ett för honom – som för andra otrogna – förbjudet område.

Han skriver hem om ramadan som är så olik alla andra tider av året, denna heliga månad då man gör dagen till natt och natten till dag. Småstadsborgaren från Åland rör sig i Kairo förklädd till from och skriftlärd muselman. Han observerar den stränghet med vilken de flesta iakttar ramadan och den vördnad och aktning de har för den. Det är ett fasligt spottande eftersom man anses bryta fastan om man mellan morgonrodnaden och solnedgången sväljer sin egen saliv. Men för den rättrogne fastaren väntar riklig belöning och stor fröjd i paradiset.

Det är den nyutkomna ”Ramadan – en svensk tradition” som får mig att tänka på Wallins berättelse. Boken innehåller ett tiotal uppsatser av lika många religionsforskare. Ett av deras ärenden är att visa att islam inte är så enhetligt och statiskt som många gärna vill tro. Flera av artiklarna bygger på intervjuer med ramadanfirare från Umeå till Helsingborg.

Trots den vällovliga pedagogiska ambitionen kan jag inte värja mig mot intrycket att framställningen punktvis färgas av samma exotism som på sin tid Wallins skildring av seder och bruk i Kairo. Kanske är det oundvikligt eftersom hierarkiskt organiserad religion numera är rätt så sällsynt här i landet och därför verkar främmande och exotisk. Och även i det svenska ramadanfirandet finns inslag av just traditionell, auktoritär fromhet.

Regelverket är viktigt. Det gäller till exempel exercisen kring fastställandet av ramadans inledning och avslutning. Här handlar det om på minuten exakta klockslag, och de anses betydelsefulla för fastans rätta genomförande. Det är ett gudomligt påbud och en religiös plikt – och då man ska göra som man är tillsagd. Utrymmet för den enskilde att göra sin egen uttolkning av traditionen är begränsat.

Men vid sidan om alla formaliteter finns samtidigt i bokens intervjuer en mängd andra, mera tidsenliga, argument för fastan. Man kommer inte bara nära Gud utan också varandra. Det är en månadslång familjefest där de gemensamma måltiderna före soluppgången och efter solnedgången är väl så viktiga som själva fastan däremellan. Man ägnar sig åt välgörenhet. Och det är för övrigt nyttigt för hälsan att under trettio dagar späka kroppen en smula och att avstå från tobak.

Det är troligt att sådana motiv nu växer i styrka på bekostnad av de mera traditionella påbuden. Att ramadan håller på att sätta sig i den svenska kalendern är i varje fall uppenbart. Visserligen konstaterar författarna att förtrogenheten med fastan inte är särskilt utbredd inom äldrevården, men den är desto mer bekant i skolans värld – och barn blir snart nog äldre.

Den största förändringen av alla har bara just börjat. Likheterna mellan julfirandet och ramadanfirandet är påfallande. Det skickas ramadankort, klistras ramadankalendrar, bullas upp med godsaker vid dygnets två måltider, det handlas nya kläder. Här finns pengar att hämta både från landets uppskattningsvis 100 000 praktiserande muslimer och från de andra 300 000 mer sekulariserade.

Det är bara några år sen Svensk handel fick upp vittringen. Redan i dag anses fastemånaden omsätta en miljard kronor. Men senast häromveckan manade organisationens omvärldsanalytiker till större krafttag. Till exempel har leksakshandeln försummat att ta vara på den utbredda seden att ge barnen presenter vid den fest som avslutar ramadan, id al-fitr. Just nu är det alltså Svensk handel som mer än någon annan vill fostra Sverige till att akta och fira ramadan.

Staffan Söderberg, tidigare kulturredaktör på Sydsvenskan.