På genrebilder som ska illustrera sextiotalet är människorna ofta samlade i grupper – sjungande, demonstrerande, dimmigt leende i svartvitt eller kornig färg. I vår historia har decenniet blivit schablonen för uppbrott och skönhet, för blomstrande ungdomskultur, framtidsoptimism och fri kärlek. Kanske är min starkaste föreställning om min föräldragenerations ungdomsår, slår det mig nu, ändå den om gemenskap.

”Gå inte ensam ut i natten” är sista delen i Kjell Westös enormt framgångsrika romanserie om Helsingfors under 1900-talet, den fristående fortsättningen på romanerna ”Drakarna över Helsingfors” (1996), ”Vådan av att vara Skrake” (2000) och ”Där vi en gång gått” (2006). När Westö nu avslutar med att rannsaka fyrtiotalisterna befäster han sin kvartett som ett av de största kraftproven i nordisk samtidsprosa, jämförbar med Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland (1993–99).

Med ”kraftprov” menas nu inte att den tunga volymen på närmare sexhundra sidor saknar skönhetsfläckar. En bok som vill sammanfatta en stads och en generations historia blir oundvikligt i någon mån en konstruktion. Som att de tre inbördes mycket olika huvudpersonerna – den veka drömmaren Ariel, den vackra men ångestfyllda Adriana och framtidsmannen Jouni – naturligtvis bildar en folktrio och spelar in en singel, vilket ger författaren ymniga möjligheter att späcka texten med popreferenser, måla upp inte­riörer från den gryende finska rockscenen och återge haschflummiga dialoger på finlandsvengelska med snurrande vinyl i bakgrunden.

Eller att Jouni, som efterhand alltmer framstår som romanens egentliga huvudperson, plötsligt bjuds hem till en känslokall och autokratisk Urho Kekkonen, ett möte som blir utgångspunkten för en politisk kar­riär, först som socialdemokrat, senare – blink blink, era kappvändare! – som högerman.

Men 60-talet är bara romanens ena hälft. Med ett lyckat grepp låter Westö den andra halvan utformas till ett retrospektiv, genom att introducera romanens jag, journalisten och författaren Frank Loman. Frank är född 1961 (därmed jämngammal med författaren), och genom en livslång och olycklig kärlekshistoria med Adrianas lillasyster Eva vävs hans öde samman med trions. Hans liv blir fortsättningen på deras berättelse – men också en undersökning av den. Vad var det som hände under de där mytomspunna åren? Vem svek vem? Och vem spelade egentligen det där genialiska gitarrsolot i ”Älä käy yöhön yksin” (romanens titel på finska), den bortglömda folkrocklåt som blev den kortlivade trions enda avtryck i musik­historien och som fortsätter eka genom romanens decennier?

Det är här som Westö triumferar, inte i de lite förnumstigt instuvade tidsmarkörerna – en Jimi Hendrix-konsert, hiv-epidemin, 11 septembers rykande skyskrapor – som tickar av tidens gång. Han visar oss det fåfänga i uppbrottet, det omöjliga i att dra en skarp gräns mellan vår tid och det förgångna. Precis som Jouni aldrig kan befria sig från minnet av sin krigstraumatiserade far, kan Frank aldrig undslippa 60-talets djupa kulturella och politiska inflytande på sitt eget liv. Genom att berättelsen knyts till Helsingfors, rör sig läsaren efter de hundratals sidorna alltmer genom ett hågkomstens landskap, kantat av musikfragment, suddiga barndomsbilder, glimtar av kärlek.

Påfallande är Westös tendens att låta sina figurer återse gamla bekanta eller återvända till laddade platser och miljöer, den sunkiga puben där de försupna barndomsvännerna har blivit sittande, sommarstället där livet en gång var lyckligt och oskuldsfullt. Sediment av nostalgisött och förnedringsbittert blandas i en cocktail av efterkrigshistoria, som egentligen berör mer som allmängiltig och ömsint berättelse om människans livsvillkor än som tidsskildring.

Trots att Westö försöker ge liv åt sina kvinnliga figurer blir romanen i mångt och mycket en männens bok, berättelsen om de pojkar som kom att växa upp i skuggan av vinterkrigets uppoffringar, med våldsamma, försupna eller bara frånvarande fäder. Den rikssvenska stereotypen av den alkoholiserade machofinnen bekräftas med råge i ett persongalleri fullt av sammanbitna män med blicken fastsvetsad i glaset.

Samtidigt problematiseras klichébilden av sextiotalet som en tid av frigörelse. Adrianas p-piller gör henne bara lättare att utnyttja och bäst lyckas de kvinnor som helt avstår från att leva i den dekadenta och ansvarslösa mansvärlden.

Framförallt ruckas min nedärvda föreställning om en samhörighet hos fyrtiotalisterna. Westös huvudpersoner är, som romantiteln säger, i djupet av sina själar isolerade, oavsett om de är på väg upp eller ner i hierarkin, lämnade vind för våg i en värld full av främlingar ”people talking without speaking, / people hearing without listening” som de klassiska raderna lyder i Simon & Garfunkels ”The Sounds of Silence” (B-sidan på Jounis, Ariels och Adrianas singel). Detta sentimentala och storslagna stycke episk berättarkonst handlar i grund och botten om en generations ensamhet.

Och jag som alltid trott att de hade det så mysigt.

Jens Liljestrand, författare och doktorand i litteraturvetenskap.