Alltsedan Candide, salig i åminnelse, äktade den feta och inbjudande Kunigunda och odlade sin trädgård i den bästa av världar har fabulerande och äventyrslystna författare försökt uppväcka hans ande.

Det senaste försöket görs av Kjell Johansson. För vad är Karolus Karlsson annat än en oskuldsfull och förslagen Candide?

Som begåvat barnhemsbarn i början av förra seklet lär han sig Tegnérs ord om det sanna, det rätta och det sköna utantill, rymmer med en tredjeklasscirkus och lär sig att världen framför allt vill bedragas, blir bondkomiker och revymakare, sätts på mentalsjukhus men skrivs ut och hamnar på gatan.

Kjell Johansson, en av våra finaste författare med böcker som ”Huset vid Flon” och ”Sjön utan namn”, är på sitt bästa bondfångarhumör. Efter en lite trevande inledning får han upp ångan i kapitlet om Cirkus Aladdin. Över huvud taget trivs Kjell Johansson utomordentligt väl i manegen, hans språk får vingar och det luktar hästskit och cirkusdamm om hans ord.

Runtomkring Karolus Karlsson växer det moderna Sverige fram, med klassklyftor, storstrejk och depression, men för Karolus Karlsson är det den bästa av världar. Det är det också för hans följeslagare från barnhemmet, hans storebror John-Erik, en riktig storskrävlare och skitstövel, och den vackra men stumma Maria.

Naturligtvis har Kjell Johansson djupare syften med sin bok än att dra en rövarhistoria. Han vill skildra välfärdssamhällets och det nya klassamhällets framväxt, men inte på det tråkiga sätt som ofta sker i svensk prosa, utan i en skrattspegel.

Kanske är det därför han dras till nöjesfält och cirkustält, platser där drömmar krossas och sorgen står på huvudet under publikens skratt.

Som alla goda författare står Kjell Johansson på förlorarnas sida och förmedlar i sina bästa stunder ett skimmer kring deras tilltufsade liv.

Åke Leijonhufvud, författare och kritiker.