Vi som har sett filmen ”Timmarna” kommer säkert ihåg scenen där Nicole Kidman, som spelar Virginia Woolf, fyller fickan med sten, går ner i vattnet och dränker sig. Det är en film med tre starka porträtt av kvinnor, sammanfogade av centrala teman i Woolfs böcker: kvinnans oförmåga att leva ett fullgott liv, därför att hennes möjligheter är beskurna, kampen för att vara kreativ och ändå försöka, samt utopin om att kärleken och ömsesidigheten människor emellan är och måste vara en helande kraft.

I ”Resan ut”, Woolfs debutroman, som nu ges ut för allra första gången på svenska, återfinns dessa teman. Boken skrevs färdigt när hon var i 30-årsåldern (1913). Det dröjer dock ett par år innan den ges ut, eftersom hon försöker ta sitt liv. År 1941, samma år som Karin Boye försvinner, fullföljs självmordet.

Titeln är suggestiv och signalerar en klassisk romanintrig: resan bort, till det tidigare aldrig erfarna. Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” är en given inspirationskälla. Likaså känner den vane Woolf-läsaren igen sig. Vi får möta Clarissa Dalloway och gestalter som senare fullbordas i ”Mot Fyren”. Woolf bygger redan i debuten en romanvärld gjuten i ett stycke och man undrar: Hur lyckas hon?.

Ett svar är mångfalden av perspektiv. Redan inledningsvis hamnar vi mitt i ett pågående skeende i ett hektiskt London. En man och en kvinna hastar till båten som ska ta dem till den fiktiva sydamerikanska staden Santa Marina. Allt fångas i detalj, på gatu- och individnivå, innan författaren höjer blicken och penslar brett, likt en Strindberg som beskriver Stockholm från Mosebacke.

Ständigt skiftar författarens blick från individ till kollektiv och tillbaka igen, från det lilla avgränsade rummet till det vida, oändliga, till sist utopiska och drömska. Vi får tillträde till individernas allra innersta strömmande tankar och känslor i relation till tingen, människorna och tidens politiska och ideologiska skeenden. Det är ett slags litterär fenomenologi som Woolf iscensätter; hon gestaltar hur våra förnimmelser fungerar och visar varför vi är så beroende av varandra och ändå, ofta till vår egen olycka, strävar efter att vara åtskilda. Rädsla och psykologiska tillkortakommanden spelar oss ständiga spratt.

Staden som levande väsen träder fram, likaså England med sina imperialistiska ideal, klassiska bildning, sociala riter, pågående modernisering som sätter gamla moralkoder och politiska ståndpunkter i gungning. Nu är det kvinnors rösträtt som debatteras, likaså hennes roll och funktion i ett nytt samhälle på väg att skapas. Och de medel- och överklassbritter, som efter en lång båtresa möts i turistparadiset Santa Marina, infogas i Woolfs syn på England i världen i början av 1900-talet. ”Resan ut” blir därför också en kollektivroman om en specifik klass värderingar och livsstil. Att först placera några av dem på en så begränsad yta som ett fartyg är genialiskt. Det ger författaren friheten att sätta ljuset på ett par av dem mer ingående: den unga moderlösa Rachel och hennes moster Helen.

Resan är den musikälskande Rachels. Hon försvinner in i sitt pianospelande medan mostern är övertygad om att flickan måste bildas i livets realiteter. Rachel reser in i det för henne okända: sexualitet, kropp, medvetenhet som hon förstås erfar i främmande land. Tropikernas värme, intensiva ljus och förmodade vildmark är en tidstypisk metaforik för västerlänningens kroppsliga uppvaknande.

”Resan ut” är också en bildningsroman med kvinnliga förtecken. Men Rachel har ingen riktig utbildning, förväntas inte ha några ambitioner. Woolf visar istället att det finns en privat, vardaglig sfär baserad på komplexa relationer och sociala, könsmässiga rolltaganden där kvinnan spelar den avgörande rollen. Mrs Ramsay i ”Mot fyren” blir senare själva sinnebilden för detta sociala spels kvinnlighet.

De manliga gestalternas politiska, ekonomiska och akademiska ärelystnad ställs i relief mot det kvinnan fick och absolut inte fick göra vid denna tid. Bilden av den härsklystna, av sina vänner och sig själv geniförklarade akademikern, Mr Hirst, är bitande satirisk. Hans övertygelse om sin egen förträfflighet är nyttig läsning för alla karriärister inom akademin. Hirsts självförhärligande baseras på nedvärderingen av och föraktet inför kvinnan och dem som uppfattas som mindre begåvade. Elitismen drivs till sin spets, både som satir men även som en självklar del av Woolfs egen bildning. Den krets författaren tillhörde, Bloomsburygruppen, hade sannerligen koll på sitt kulturella kapital: citaten och allusionerna är många.

Men de figurer som drabbas av Woolfs satiriska blick ges mänskliga proportioner. Detta bidrar till att hon är en utsökt författare. Här finns inga enkelspåriga ideologiska pekpinnar, inga tendentiösa avfärdanden. Både kvinnor och män är ju formade av sin miljös ideal och normer, som de samtidigt försöker frigöra sig ifrån. De är kort sagt människor med både brister och storslagna visioner.

Vi är alla dödliga, säger Woolf, men ändå oersättliga, för att vi, trots alla våra individualistiska drömmar, är beroende av och formar varandra i ett ständigt pågående utbyte. Se här, en berättelse om hur det moderna jaget växer fram med den underliggande utopin att idealet måste vara en androgyn gestalt som förenar det manliga och det kvinnliga.

Cristine Sarrimo

lärare och forskare på K 3, Malmö högskola