Blodet fortsätter att flyta

– Hi mutherfuckers!

James Ellroy talar med samma fräsande artikulering som han skriver. Hans gängliga lekamen uppenbarar sig i sovrumsdörren på Strandvägen. En gammal missbrukarkropp utan tvekan. Noll underhudsfett och en liten trivselkula vid naveln. Han säger goddag med ett invektiv.

Han nickar mot svitens soffgrupp.

– Sätt dig! Sätt dig! Sätt dig! Sätt dig!

James Ellroy låter aggressiv även när han försöker vara vänlig. Han använder samma tonläge som man gör till hundar som vägrar hoppa upp i bakluckan innan en lång bilresa.

– Njut av den här intervjun!

Han bär, kanske oväntat för världens mest hårdkokta kriminallitteratör, en paislymönstrad skjorta i smultronrosa och björklövsgrönt.

Skjortan kommer från den brittiska hovleverantören Turnbull & Asser och James Ellroy har nio stycken som han köper för 300 dollar styck i en butik i Beverly Hills.

Motivet, vid sidan om de uppenbara kvalitetsfördelarna med brittisk herrkonfektion, markerar ett slags rekord i amerikansk pragmatism.

Fina engelska skjortor är skurna extra långa för att de aldrig ska åka upp och blotta höftvalkar; en klassmarkör i nivå med för korta strumpor. James Ellroy, en snobb i övrigt – när han går på toaletten smyger jag in och granskar hans Borsalino med pastellbrätte – gillar att ha sina byxor hängande långt under stjärten. Med sina Turnbull & Asser är det fullt möjligt.

Världens dyraste Gällivarehäng är alltså i stan.

Det är sista intervjun för dagen. Kväll. Mörker. Snö. En månad på dyra syrefattiga europeiska hotellrum. Ensamt. Förutom i Italien dit han flög in sin flickvän från Los Angeles. Också en älskad och fruktad estradör kan få något industriellt över sig av omständigheterna.

Det är kort om tid och jag ställer en inövad förstafråga.

Dina böcker handlar om konspirationer. Är konspirationer ett folks hälsosamma skepsis gentemot stat och officiell historieskrivning. Eller är det ett samhälles sjukdomstecken?

James Ellroy har en skosula demonstrativt tryckt mot soffbordskanten som en högstadieelev längst bak i klassrummet.

Men han sanktionerar frågan.

– En mycket bra fråga. Faktiskt en av de bästa öppningarna någons…

Sen ringer hotellrumstelefonen, en old-school-signal, gäll, en sådan som väcker FBI-gubbar även efter en ovanligt frän cocktail av barbiturater och whisky.

Det är ett samtal från Amerika. I skärningspunkten mellan business and pleasure. Ellroy kör samma svada i luren som han använder mot svenska tidningsreportrar. "Keeeeeep in miiiiind", sjunger han, "if he wants more work, it s gonna cost more money."

Han är tillbaka.

– 1960-talets sociala tumult, framförallt responsen på Vietnamkriget, utlöste massiv skepsis hos det amerikanska folket. Amerikaner slutade tro på officiell historieskrivning. Jag skulle inte kunna återge en vedertagen version av amerikansk samtidshistoria om du så satte en pistol mot min tinning. Och jag har ändå studerat historia.

– Du, här ska du får höra något om amerikansk historia. Något som alltid chockar åhöraren, särskilt européer. Objektiva historiker, och då menar jag inte extremkonservativa intellektuella, anser att Ronald Reagan var en av de två mest framstående presidenterna i amerikansk historia.

– Oh yeah. Reagan var pionjär i den amerikanska abortrörelsen. Som guvernör i Kalifornien undertecknade han den abortlag som sedan öppnade dörren för Roe Mot Wade. Amerikansk historia är inte vad du tror. Alla dyrkar konspirationer.

Är det bra eller dåligt?

Han undviker frågan, han är ingen filosof, åtminstone inte så här dags.

– 2001 bröt jag ihop efter en fem månader lång bokturné. Tycker du jag är smal nu? Du skulle sett mig då. Mitt äktenskap gick åt helvete och min fru begärde ut skilsmässa och jag mötte en kvinna vid namn Joan, mörkt hår, judisk blick, rakt hår… Joan dumpade mitt arsle. Jag flyttade till Los Angeles och mötte en kvinna vid namn Kathy. En gift kvinna med två döttrar. Hon dumpade mitt arsle.

– Okej. Jag är i LA. Jag funderar på filosofi. Jag drömmer om en dotter. Jag är ensam. Av dessa erfarenheter kan man göra en "shit sandwich" eller en bok.

– Blood's a Rover.

Den heter "Oroligt blod" på svenska och är 748 sidor lång. En bloddränkt fresk över Amerika 1968-1972.

Jag frågar om de konspirationer som präglade det amerikanska samhället under denna tid, de som uppstod i kölvattnet av förändrad syn på sexualitet, ras och politik, påminner om de som drabbar Barack Obama i dag.

– Beats me! Jag följer inte samtida politik. Vad är konspirationerna som omgärdar honom?

Ja, att han i själva verket är en afrikansk kommunist som vill avkristna och förstatliga hela USA.

– Hans pappa är från Uganda men han är ingen kommunist. Det har bara funnits en ideologisk president under min livstid: Ronald Reagan. Obama är en väldigt typisk amerikan. Höger-mitten.

Den korruption du gestaltar i romanen, Nixon, FBI och maffiab i skitig allians, är den borta i dag?

– I botten av denna bok ligger inte korruption. Utan ideologi. Det är krig mellan svarta och vita. Mellan höger och vänster. Mellan män och kvinnor. Krig mellan dessa grupper. Men också beroende. Vänskap.

– Vi talar om ett extremt samhälle, som var fullständigt jävla bombat. Alla var bombade mellan 68 och 72. Jag var bombad. Jag hade ingen som helst social förmåga. Jag rände efter brudar och gjorde korkade grejer från morgon till kväll.

– De droger som finns i dag dödar en efter sex månader och om man gör korkade grejer skjuts man eftersom alla är beväpnade. Den här tiden, det var möjligt att vara bombad och göra korkade grejer.

När cirkusen James Ellroy kommer till stan knäböjer pressen, som vi kunnat se de senaste två veckorna. Han är en fascinerande stilist men intresset för honom beror också på hans kvaliteter som bard. Hans uppenbarelse, den är spattig och sur, förmedlar något av den mörka energi som finns i böckerna. Det är ovanligt. Författare är inte sällan tvärtemot sina böcker. Det är därför de skriver.

Vi pratar om det i Sverige. Huruvida man ska kräva av författare att de ska vara medietillvända underhållare också.

– Det tycker jag. Jag kräver det av mig själv. Kom till min show i morgon.

Men bör det vara en obligatorisk del av yrket?

– Jag är född talare. Jag är son till en protestantisk präst. Jag är född till pulpeten. När jag går till kyrkan i Los Angeles säger pastorn: 'James, du håller dig borta från den där pulpeten.'

– Om du sätter mig i en debatt mot Barack Obama så har du en ny vit snubbe som president. I take that mutherfucker down.

Vad väntar du på?

– Jag skulle inte ha tid att skriva böcker.

Och det älskar du?

– Yeeeeaaaaaah.

Alla som recenserar eller försöker förstå som James Ellroys fascination vid våld och sexualitet, tusen och åter tusen koncentrerade sidor i ämnet, en mani, återkommer till hans barndomstrauma. Modern hittad död och våldtagen i en rabatt.

Å andra sidan. Om skrivandet har som mål att radera ut dessa minnen, måste man konstatera att det går trögt. "Oroligt blod" fullbordar en triologi. Näst efter den memoarbok som kommer ut i USA i höst, "The Hilliker Curse - My Pursuit of Women", planerar James Ellroy en ny kvartett.

Aldrig övervägt att byta terapeut?

– Jag exploaterar mina trauman. Jag skriver inte dessa stora böcker för att min mamma mördades. Jag skriver dem för att jag är väldigt bra på det. För att jag har ett kontrakt med Gud och med mina läsare. Och för att jag har en extrem koncentrationsförmåga.

Utan din urscen, hade du skrivit?

– Jag tänker aldrig hypotetiskt. Det tar mig inte från punkt A till B.

Vad handlar memoarboken om?

– Den handlar om kvinnor och mig. Det är en bok som kvinnor kommer gilla för det är ingen slemmigt skit i den. Och jag tar mig på skulden för allt.

James Ellroy har en flickvän sedan åtta månader. Erika. Han har inga barn men drömmer i perioder om en dotter. En son skulle deckarpatriarken skicka tillbaka.

Vilket slags våld gillar du mest?

– Jag gillar inte psykosexuellt våld. Jag ogillar när man skadar kvinnor, barn eller djur. Det tilltalar mig inte.

I "Oroligt blod" får man intrycket av att du går igång på det halvofficiella våldet. Det som utövas i våldsmonopolets skugga.

– Som barn inbillade jag mig alltid att det stod en snubbe precis strax utanför mitt synfält med en attacheväska med en pistol i.

Vad tycker du om yngre författare som snor din stil? Vi har minst en i Sverige.

– Jag vet. inte vilka de är. David Peace? Han intervjuade mig. En väldigt trevlig ung man. Är du stolt?

– Jag har inte läst något han skrivit. Jag läser inte, jag ser inte film, tittar inte på tv. Jag får ut mer av att ligga ensam i mörkret och tänka. Jag insåg tidigt vad som intresserar mig: kvinnor, kriminalitet, boxning, klassisk musik, sportbilar.

Har du prestige?

- Vad tror du? Jag är James Ellroy. Men det är inte därför jag skriver.

Varför skriver du så korthugget?

- L.A. Konfidentiellt blev för lång. Det var en kvinna, Nancy, andraförläggare på Warner Books, som gav mig rådet: stryk varje ord du kan utan att rasera bokens grundläggande handling. Och det var så min stil kom till.

Men numer är böckerna tegelstenar. Telegramstilen handlar inte främst om att reducera tjockleken.

- Right. Det finns ju sju perspektiv i den här romanen.

Och ändå är språket väldigt likt boken igenom, invände en recensent. Samma slang återkommer hos alla personer.

- Det där är ren hästskit.

Sen är det väldigt lite av introspektion och känsloliv, trots bokens längd.

- Du ha fuuuuuulständigt fel. Allt folk gör i den här boken är att tänka på skit och vad det betyder. Gå tillbaka och läs om.

Kämpar du för att anpassa språk med tid. Är din hetsiga stil kongenial med det revolutionära decennieskifte som boken speglar.

- Vet inte. Det mesta jag skriver är ju påhittat.

James Ellroy spottar godnatt och artighetspratar en halv minut med förlagets frilansade pr-kvinna innan han återvänder till sovrummet. Vid nästa Sverigebesök vill ha göra något ihop med Anne Sofie von Otter, mezzosopranen.