I svenskfinland växer självbiografierna i god jordmån. Hallå! Vi finns! Det självupplevda upphöjt till spirituell essäistik är finlandssvenskarna mästare på, med Merete Mazzarella som frontkvinna.

Litteraturvetaren Pia Ingström går en liknande väg. Gav för några år sen ut den roliga essäreportageboken ”Den flygande feministen”. Nu har hon skrivit uppväxtskildringen ”Inte utan min mamma”. Sorterat minnet tematiskt: böcker, Beckis, Istanbul och Karelen.

Efter läsningen är jag förbryllad. Tittar snopet på titeln. Personligen är jag svag för hybrider, hugskott, kurragömmalekar. Men var sjutton tog mamma vägen? Hon beskrivs kärleksfullt, men knappt. Karelskan från arbetarklassen som gifte upp sig med en karismatisk reklamman med alkoholproblem. Hon som – trots bortvänd spejande blick – så intagande pryder bokens omslag.

I mitt huvud heter boken ”En prudentlig familjeflickas memoarer”. Ingström är förvisso inte vilken borgarflicka som helst. Tjurigt omvandlar hon blyghet och social hämning till egensinne. Hittar sig själv via terapiformer på modet. Ja, hela familjen ”processar” ungefär som andra dras till frikyrkan. Hon lusläser mentalsjukhusromaner och sommarvikarierar på Beckomberga utanför Stockholm. Beskriver matande, bajstorkande och toalettstädande med magisk vällustighet: omvårdnad förädlar människan.

Andra medelklassflickor frigör sig med franska i Paris. Ingström far till Istanbul och studerar turkiska. En bildningsresa skriven med skarp analys och skön torr humor.

Med genus och klass förklarar Ingström sin värld. Men berättarrösten går förlorad när hon pliktskyldigt intervjuar mammans klassresenärsbröder. Mammasaknaden är stor. Även för läsaren. Var det för tidigt att skriva om den döda modern?

Anneli Jordahl

författare och kritiker