När Merete Mazzarella gick i pension från sin professur i Helsingfors höll hon en avskedsföreläsning på temat ”Att leva essäistiskt”. Att leva essäistiskt innebär att sätta sig själv på spel genom att försöka uppleva det som man talar om och skriver om.

Hon berättar om Emil Zilliacus som någon gång vid förra sekelskiftet ville uppleva hur Odysseus hade känt sig när han efter sina vedermödor drev in med vågorna mot sin hemö Ithaka. Alltså bad Zilliacus några fiskare att de skulle ro honom ut ett stycke från land, och väl där ute kastade han sig i vattnet.

Visserligen kan läsaren undra om det inte snarare var fajakernas ö, alltså Korfu, som Zilliacus ville nå i sin simkostym. Det var väl där som Odysseus flöt i land? Men strunt samma; man kan lätt föreställa sig hur den lärde översättaren mumlande hexameterverser guppade i land.

Så vill också Mazzarella leva och skriva. I sin nya bok utsätter hon sig knappast för så handgripliga prövningar som Zilliacus. Hon vill först och sist utröna hur det är att gå i pension och sen leva som pensionär. Alltså skildrar hon sitt sista år i tjänst och den första tiden i den nya tillvaron.

Det är förvisso en essäistisk bok. Den som söker en fast disposition i den får leta förgäves. Scenerna växlar snabbt och nyckfullt, kloka citat från Linné och Kierkegaard och Vygotskij strös med generös hand ut i texten, och innan läsaren riktigt hunnit smälta dem är författaren strax vidare i sin växlingsrika vardag. Hon lämnar in mattor till rengöring, hon försummar sin trädgård, hon upplever små förtretligheter på sina resor, hon träffar människor som också är pensionärer, hon försöker utan framgång sälja sin lägenhet i Helsingfors, hon läser och skriver och gläds åt att arbeta med den bok som läsaren håller i sin hand.

Det är roligt, lättsmält och ändå ibland lite vemodigt – att vara pensionär är ändå att befinna sig på livets slutsträcka. Inför de foton som pryder dödsrunorna i tidningen kan hon plötsligt slås av frågan när motsvarande bild ska tas av henne själv. Kanske är den redan tagen? Eller hon tänker ut hur hennes egen begravning ska gestaltas. Tydligen ska den vara kyrklig, och de vanligaste av alla begravningspsalmer ska sjungas: ”Härlig är jorden” och ”Blott en dag”.

Läsaren av Sydsvenskans kultursidor känner igen ett och annat; mycket har nämligen varit krönikor innan det blivit boksidor. Berättelsen om damen som gläds åt att det finns 35 sorters humlor i Skåne kunde man läsa häromveckan, och nu dyker hon upp igen, lika nyter och vetgirig.

Kanske är det krönikan i ordets nutida mening som ligger allra bäst till för Merete Mazzarella. Det triviala skrämmer henne inte, nej hon kan skapa rymd över det genom en originell iakttagelse eller en spännande association. Hon sträcker en muskel, det är inget konstigt med det, men hon kommer att tänka både på Kafkas skalbagge och på Falstaff, fakirs ”Kroppen är den största delen / med ett litet hål för själen”. Hon är i Tegnérhuset i Lund och får veta att unga människor äcklas inför den sittring som skalden hade på stolen för att inte plågas av sina hemorrojder. Hon gör reflektionen att unga idag pratar obesvärat om sex men är pryda när det gäller tarmuttömningar. På Tegnérs tid var det tvärtom. ”Pryderiet är tidlöst, det är bara formerna som varierar”, anmärker hon.

Bilden av pensionärslivet blir närmast kalejdoskopisk – ur skärvorna framträder en bild. Författaren lämnar sitt arbete utan större saknad. Universitetets byråkrati har svällt till det orimliga, en lärare avkrävs en oändlig mängd mer eller mindre bisarra uppgifter om sin undervisning och forskning. Mazzarella erkänner också att hon aldrig känt sig riktigt hemma med sin yrkesroll; det är inte forskare hon vill vara, det är fri skribent. Nu kan hon fritt leva ut sina lustar.

Som gammal kollega till henne kan jag känna igen mig i somligt av detta men inte i allt. Jo, också jag plågades av administrationens allt fastare grepp, och jag var glad att jag gick i pension dagen innan den så kallade Bolognaprocessen med all sin uniformering tog sin början. Jag fröjdas över pensionärslivets oberoende. Allt vad man tar sig före är självvalt. Om almanackan ter sig alltför fulltecknad har man ingen annan att skylla på. Det är en härlig insikt.

Däremot var jag mer sammanvuxen med min yrkesroll. Det har kanske att göra med att jag befann mig i den så mycket längre – allt som fanns före den känns numera som en avlägsen ungdomstid. Forskningen är också en viktig del av min identitet. I synnerhet blev jag med åren förtjust i att vara forskarhandledare. På den delen av yrket la jag gärna ner tid och kraft.

Å andra sidan kände jag lättnad när den siste doktoranden disputerat. Inte en enda handledningstimme till! tänkte jag. Även det roliga måste ta slut någon gång. Man blir mätt på allt, också på sina favoriträtter.

Är ”Resa med rabatt” främst en bok för andra pensionärer? Jag tror inte det. Alla människor är, förhoppningsvis, på väg mot sin pension. Den som inte får uppleva sin pensionering dör i förtid.

Det är först efter den sista arbetsdagen som livet framträder naket och konturskarpt. Då är det fråga om hälsa eller sjukdom, klart huvud eller demens, liv eller död. Då är man ensam med själva sin existens, berövad den förklädnad som plikternas mångahanda erbjuder.

Merete Mazzarella snuddar egentligen bara vid den sidan av saken, men kanske finns den ändå där som ett grundackord: Nu eller aldrig!

Hennes förra bok ”När vi spelade Afrikas stjärna” handlar också om en erfarenhet som är typiskt för äldre människor: att ha barnbarn. Det var en frostigare bok än denna men också mer gripande. Där lämnade hon ut sig själv och sina sårade farmorskänslor. Här blir allt liksom mysigare, med långa frukostar i makens sällskap och trevliga föreläsningar på avlägsna orter. Jo, det är trivsamt att läsa detta, men inte lika drabbande.