Med en mästares förströdda elegans, en sådan som kräver lång erfarenhet och hårt arbete för att uppnå, trollbinder Sigrid Combüchen läsaren med sin nya roman, "Spill".

Allt börjar med ett brev som författaren får från en äldre dam, numera bosatt i Spanien, Hedwig Langmark. Hon har känt igen sig i ett gammalt foto beskrivet i en av författarens tidigare böcker. En brevväxling inleds, sporadisk och över lång tid. Vi får följa den, men vi får också följa hur romanen "Spill" växer fram parallellt och handlar om just Hedwig Langmarks unga liv i 30-talets Sverige, hennes brokiga familj, med en på alla vis lappande och lagande mamma, en sjuklig och halsstarrig pappa, tre bröder vars livsöden tar synnerligen olika vägar, deras kvinnor, Hedwigs män, arbetskamrater och så vidare och så vidare - "Spill" är en myllrande, polyfon roman.

Till titeln har Combüchen fogat tillägget "En damroman". Epitetet är hämtat från den danske kritikergiganten Georg Brandes som fällde det omdömet, förklenande menat, förstås, om Victoria Benedictssons "Fru Marianne". I Combüchens händer blir beteckningen positiv - en damroman, en roman om en dam, helt enkelt, inget annat.

Begreppet diskuteras av romanens författare, kallad "Sigrid Combüchen", med en man under en tågresa. Mannen heter Göran Sager-Larsson och är en romanfigur från några av Combüchens tidigare böcker. Här finns alltså ett tydligt metalitterärt spår, som en tredje nivå i "Spill" - den självkommenterande som handlar om en författares vardag och hennes vånda inför sitt skrivande. "En författare får allt nersmittat av fiktion eftervart, också verkligheten", skriver Hedwig till Sigrid. En problematik som drar som en löpeld genom boken.

Fascinerande är också kampen mellan den äldre brevskrivaren Hedwigs lätt lakoniska funderingar kring sin tillvaro och författaren Sigrids mustiga fantasier om hennes liv. Nutid möter dåtid. Sigrid vill veta mer om Hedwigs 30-tal, Hedwig vill mest diskutera nuet. Någonstans i bakgrunden lurar T S Eliots "Närvarande tid och förfluten tid är kanske båda närvarande i kommande tid" från inledningen till "De fyra kvartetterna".

Ni förstår att det är ett avancerat litterärt bygge Combüchen har åstadkommit, och det imponerande med "Spill" är att den, till skillnad från de flesta svenska romaner med samma storslagna ambition, lever så starkt i alla sina dimensioner. Brevväxlingens stillsamma och undanglidande karaktär och den intertextuella briljansen matchas in i minsta detalj av de starkt tidsdoftande 30-talsskildringarna. Combüchen tar oss bland annat till den svenska filmindustrins värld, på gränsen mellan stum- och ljudfilm, och till ett opålitligt Stockholm, där Hedwig lever ett hårt liv när hon utbildar sig till sömmerska, den enda utbildning föräldrarna ville kosta på henne, trots att hennes tidiga skolgång visade på stor begåvning.

Den åldrade Hedwig, brevskrivaren, har dock en avklarnad syn på sitt liv. Det blev som det blev. Ånger är inget hon sysslar med. Hon skriver i ett brev: "Man måste leva för sig själv också för de andras skull. Lära sig klara av livet som man fått i gåva." Författaren Sigrid vill stryka under de offer Hedwig tvingades till, att hennes liv i någon mån är förspillt, men får inget gehör. Det får förbli författarens fantasier.

Med "Spill" har Sigrid Combüchen som vanligt gjort en himlastormande litterär satsning och jag finner den, som ni har förstått, lyckad in i minsta detalj. Förutom att den talar till oss om människolivet, varken mer eller mindre, på flera nivåer, äger den ett språk som är oavbrutet njutbart och de många perspektivskiftena utförs med en svindlande virtuositet.

Kul är det också att Sigrid Combüchen, nästan lite i förbifarten, klår de senaste årens alla försök inom svensk romankonst till smarta sammanblandningar av fiktion och verklighet. Hennes avslutande försäkran att allt är påhittat, även "jag", som hon skriver, hade egentligen inte behövts. Som all stor litteratur förvandlar "Spill" läsningen till sin egen för evigt föränderliga verklighet och författaren till något efemärt.

Stefan Eklund
Eftersom Sigrid Combüchen medverkar på Sydsvenskans kultursidor recenseras hennes roman av Svenska Dagbladets kulturchef Stefan Eklund.