I Anders Ehnmarks bok ”Frihetens rike” finns en underbar beskrivning av Expressens tidiga stilideal som också fångar Magnus Lintons reportageprosa. Texterna i Expressen skulle signalera att reportern endast stannat till ett par ögonblick, kastat ned ett par rader, för att i hast dra vidare: ”…  vårdslöst men det var finlir, de gav intryck av nonchalans men satte in sina stötar med beräkning. Det skulle kännas att den som skriver detta kommer utifrån och har varit med om något och måste ut igen. Livet var en breaking story.”

Förlaget Atlas journalistiska utgivning under nollnolltalet har ofta kännetecknats av just den stilen. Ett bra Atlasreportage känns som en påse färskt bröd i handen: varmt och frasigt av verklighet. Det kan verka ofärdigt, knyckigt, men det är del av berättarstilen: nyheten måste ut.

Magnus Lintons ”Cocaina” är just en sådan bok, skenbart oredigerad, skenbart osmält. I själva verket är den hetsiga skärpan i stilen en medveten och väldigt lintonsk estetik: där varje ord liksom varit inne i författaren och vänt. Det är förutsättningen: ett sofistikerat språk är ett idisslat språk. Det är en njutning att läsa.

Bokens undertitel ”En bok om dom som gör det” är också den väldigt typisk förlaget och dess motvilja mot all gäll högstämdhet. Den är förstås dubbeltydig. Linton inleder sin bok på klubben, en sexkantig industrihangar i staden Medellin, nittiotalets mördarmecka som nu blivit ett ”urban­paradis” där europeiska turister obekymrat doppar sina hotellnycklar i tregramspåsar med kokain. Vi får möta ”flashpackern”, den postmoderna backpacker som insett att alla ”jordens porer” redan är exploaterade och därför är mer intresserad av ”subjekt än objekt”.

Få subjekt är mer saftiga än Pablo Escobar: den colombianska knarkkung vars liv man nu kan konsumera genom ”The Pablo Escobar Tour”, en guidad tur genom en geopolitisk tragedi.

Så växer ”Cocaina” snart till en bok om ”dom som gör det”, det vill säga Pablo Escobars gamla producentled. Linton tar läsaren in i djungeln och visar de fyra stationer genom vilket kokainet färdas på väg till slutkonsumenten – inte sällan en knarkare som hatar knarkare, det vill säga en bemedlad västerlänning. Från den simpla bonden via mellanhänder till djungelns gömda laboratorium där kokapasta raffineras till rent kokain och där den våldsamma industriprocessen helt försvinner upp i ”social och ekonomisk dimma”. Den fjärde nivån är knarkbaronerna, som äger hela den lukrativa infrastruktur som säkrar exporten och slutleveransen.

Jag vet ingen annan svensk journalist som med samma lätthet som Magnus Linton kan röra sig mellan reporternärvaro, referat av akademiska läsefrukter och storpolitiskt resonemang: som en skicklig bilförare håller han stilen oavsett vägunderlag. Hans reportagekonst har något filmiskt över sig: sättet att späcka texten med våldsamma spanska glosor och den kontrasterande naturlyriken. Det är ett katastrofreportage, men utan falska råd och lösningar. Allt författaren kan erbjuda är sympati. Det slags äkta sympati som långsamt växer fram ur gestaltning.