Halvvägs till himlen

Varje försök att skriva om kärlek är ett misslyckande. Man måste rikta en spark mot universum samtidigt som fötterna inte får lämna marken. I sin koncentrerade form är kärleken fulländad och fullständigt banal. En banal text är väldigt sällan fulländad.

Johannes Anyuru verkar vilja ta upp kampen för det banala, eller åtminstone kampen mot cynismen, i sin debutroman ”Skulle jag dö under andra himlar”. Huvudpersonen Francis är skulptör och driver runt i tillvaron som en inverterad Odysseus – var han än befinner sig längtar han bort. Han hänger med kompisar från förr i uppväxtstaden Borlänge, han ställer ut på något galleri i Stockholm, betraktar Avenyn från Konstmuseets trappa i Göteborg, åker till Spanien och träffar där Nina. Kanske kan hon vara den som en gång för alla lyckas plantera hans rotlösa själ i god jord?

Svaret på den frågan dröjer, för romanen börjar tidigt bete sig som en hund på skogspromenad. Framåt, vamos! Och sedan tillbaka, på jakt efter en doft, något gammalt minne. Och framåt igen. På ena sidan är Francis på väg att finna ro i Madrid – de hemlösas stad, på andra sidan är han tillbaka i tonåren, på en tredje någonstans mitt emellan. Han tvivlar och tror på Gud om vartannat.

Det låter jobbigt. Mer rastlöshet än rast. Men det funkar förvånansvärt bra. För trots att Johannes Anyuru romandebuterar, så vet han hur man håller ett koppel. Språket fanns där redan i den hyllade poesidebuten ”Det är bara gudarna som är nya” (2003), men på frågan om det är en ny Johannes Anyuru som här framträder måste svaret bli nej. Mer än något annat är ”Skulle jag dö under andra himlar” ett bokslut. Här finns debutens anspelningar på antikens litterära värld, vännernas död som präglar ”Omega” (2005) och det episka mörker som är ”Städerna inuti Hall” (2009). Också förhållandet till författarens far och sökandet efter tron, två teman som tidigare bubblat i bakgrunden hos Anyuru, träder här fram i ett starkare ljus.

Det är ofta lätt att förväxla det litterära perspektivet med det biografiska. Francis är, åtminstone på ytan, Johannes. Det är författarens far piloten som beskrivs. Det är vännernas död, som fortfarande präglar honom. Det är en hyllad ung konstnärs ångest. Författarens födelsestad Borås delar halva namnet med Borlänge. Den mörka skulpturen som huvudpersonen bygger på är tydligt en parallell till ”Städerna inuti Hall” – Francis bygger den med mynt och nycklar, samma element som Anyuru byggde sin Augustprisnominerade diktsamling med. Kapitalismen och dess dörrar. Systemet som inte går att låsa upp.

Ett nyckelord i ”Skulle jag dö under andra himlar” är sanden. Det är sanden i öknen som nomaderna (de som är hemma i hemlösheten) rör sig på, det är sandkornen som i det anyuruanska perspektivet alltid innehåller ett universum och det är science fiction-knarket ”sand” som romanfigurerna blåser i ögonen på varandra – sannolikt en blinkning åt Neil Gaimans ”Sandman”-serie. Men mer än något annat är det sanden som rinner genom timglaset. För ska man utse en bov i det här existensdramat är det tiden. Det förflutna följer hela tiden huvudpersonen, men han plågas samtidigt av att ögonblicken försvinner. Francis abstrakta drivkraft blir att förgöra tiden, att transcendera.

Det är tydligt att Anyuru, trots att han klär sig i prosans kostym, inte har lagt sina poesisneakers på skohyllan. Några fåglar på himlen är ”ett snöfall av vingar genomlysta av solen”, ögonen blir till ”två bindestreck av grönt ljus” och visst är det smått fantastiskt när höghusens skuggor glider ”som stingrockor över lekplatserna”? Efter en stund undrar jag om man inte ska kunna titta någon i ögat utan att en vintergata öppnar sig, men då någonstans vinner det bildrika språket över mig. Det är så här vi kör nu, bara att hänga med.

Tyvärr hänger också den uppgivna sinnesstämningen med boken igenom. Det förflutna förföljer Francis, som därför förblir ganska stillastående trots att han i vissa av romanens magiska inslag faktiskt lyfter från marken. Dimmorna är på väg att lätta när han och Nina närmar sig varandra, men himlen öppnar sig aldrig riktigt. När huvudpersonen vänder sig mot Gud och islam är jag påtagligt oberörd. Kanske för att romanen är så solipsistisk, både Nina och Gud förblir vaga bifigurer i Francis töcken. Det är istället språket som gör den här boken. Till och med Korancitaten och den religiösa storslagenheten kommer till sin rätt när de möter en poetisk vardag: ”Domens dag. En flock havsfåglar äter pommes frites i gatukökets ljuskvadrat”.

Frågan om Johannes Anyuru lyckas eller misslyckas med sin kärleksroman är alltså felställd. Det är inte en kärleksroman, utan en bekant berättelse om livets rotlöshet, ett sökande efter ett hem och sammanhang. Stora frågor, eviga frågor. Nötta frågor. Och författaren förmår inte, och verkar heller inte ha som ambition, att omdefiniera eller hitta nya svar på dem. Han krossar timglaset i sin attack på tiden och tillvaron, men skapar inga nya stränder att stå på.

Kvar på marken finns dock en rikedom av sandkorn, och med sitt säregna bildrika språk vinner han kampen mot cynismen till slut. Han får mig att falla ner på marken och betrakta himlen. Och kommer det, som författaren sagt, två romaner till ”om himlar” så lägger jag mig gärna återigen ner och ser molnen passera i all sin banalitet och ljuvliga fulländning.