Den enda pojken med skilda föräldrar jag minns från min barndom utmärktes av sitt ständigt dåliga humör och häftiga temperament. När han blev arg slogs han, hårt och tyst. Hemma i hans mammas stora villa med fruktträd i trädgården fanns Pacman och skivor med Kikki Danielsson. I hans pappas sorgliga lilla lägenhet uppe bland höghusen fanns porrtidningar; jag minns hur vi satt på plastgolvet med de nakna kvinnokropparna utbredda framför oss.

Att ens föräldrar skulle skilja sig var liksom ingenting man gick och längtade efter.

Det är först mot slutet av ”Happy, happy”, Maria Svelands och Katarina Wennstams omtalade antologi om lyckliga skilsmässor, som det slår mig. Jag läser Mia Skäringers mycket välskrivna text om hur hennes bild av skilsmässan kom att präglas av hennes uppväxt på åttiotalet, då ”varannanveckaungarna” kännetecknades av sitt skitiga hår, sina hemska jular och fula rum. Det är då jag minns den tysta, arga pojken och påminns om stigmat som vilade över skilsmässo­barnen. Jag inser hur starkt jag, och andra män i min generation, förknippar skilsmässa med solkighet och tomhet, inte med frihet och möjligheter. Hur viktigt äktenskapet är för min identitet som lyckad medelklassman.

Det har redan skrivits och tyckts mycket om ”Happy, happy” och den färgstarka, i medierna ständigt närvarande redaktörsduon. Min grundinställning till boken var förhållandevis kritisk; här kommer ännu ett försök att provocera mot ”borgerliga värderingar” och ”unkna kärnfamiljeideal”. Men istället finner jag den överraskande uddlös (på ett sätt som för många kanske rentav är en besvikelse?). Samtliga skribenter är kvinnor, men de män de har lämnat bakom sig beskrivs i ett försoningens ljus. Det finns ingen bitterhet eller revanschlystnad, bara ömhet och välvilja.

Visst görs det ansatser till politisk kontextualisering. Gudrun Schyman tycker att riksdagen borde göra mer för ensamstående kvinnor och skyller på ”dagens KD-märkta familjepolitik”. Maria Sveland talar om ”självbedrägeriet” som gör att många kvinnor står ut i sina relationer trots att statistiken visar hur familjelivet stjäl deras tid.

Ändå framstår inte ”Happy, happy”, om man läser bidragen i ett streck, som en särskilt polemisk antologi. Snarare handlar den om livet, om vikten av att våga förverkliga sig själv och sina drömmar, våga acceptera att en kärlek kan dö, våga möta barnens frågor. Det är bra och välredigerad läsning med föredömligt korta texter, att rekommendera för alla som befinner sig i en skilsmässoprocess.

Det enda jag saknar är ett klassperspektiv. Förvisso tar Katarina Wennstam upp den ekonomiska aspekten i sitt bidrag: för de flesta innebär en skilsmässa sänkt levnadsstandard, åtminstone på kort sikt. I dagens Sverige kretsar många relationer kring konsumtion – bolån, espressomaskiner, nyrenoverade badrum med doftljus. Den materiella lyxen, guldkanten som ska knyta ihop kärleken, blir i stället en tvångströja. Skilsmässa innebär deklassering; i det här fallet liktydigt med hemmasemestrar, hyresrätter, McDonaldsmiddagar.

Och ursäkta, men alla ni storsäljande svenska deckardrottningar (Mari Jungstedt, Åsa Larsson), debattörer (Maria-Pia Boëthius) och författare (Helena von Zweigbergk, Pernilla Glaser), som glatt sätter på en panna franskrostat kaffe och åker till Grekland för att bejaka sin inre Leonard Cohen – med all respekt, men det hade varit intressant att jämföra era historier med någon som inte har den där mörka lilla tvåan med hämtpizzorna som skräckvision, utan som utgångspunkt.

Avsaknaden av invandrar- eller arbetarperspektiv i ”Happy, happy”, tillsammans med den lätt enerverande feelgood-tonen i förordet, får mig rentav att undra om skilsmässan är på väg att bli den senaste statusmarkören för medvetna, självbejakande medelklasskvinnor. Fräscha upp dig, gå i terapi, banta, mys med ungarna halva tiden, njut av ditt jobbflow under barnfria veckor. Något att unna sig, ”because I’m worth it”.

Vilket får beslutet att enbart låta kvinnor medverka i antologin att framstå som klokt. Den frånskilde mannens berättelse – om den förändrade papparollen, hushållsarbetet, ensamheten framför tv:n, nätdejtandet – är en annan, och säkerligen sorgligare historia. Som svar på ”Fittstim” kom tio år senare ”Pittstim”. Jag hoppas att det inte ska dröja lika länge innan ”Sorry, sorry” ligger i brevlådan.