I Thomas Manns sista roman ”Svindlaren Felix Krulls bekännelser” genomförs ett sofistikerat stand in-nummer.

Den behaglige men tomme Krull reser i stor stil på en exklusiv bildningsresa genom världen som den mörkblåblodige unge markisen de Venosta medan den verklige markisen stannar hos sin älskarinna i Paris.

Affären är till nytta och glädje för både originalet och kopian, och Krull lär sig genast härma markisens stil så det huvudsakliga offret för bedrägeriet, Venostas far, kan få uppmuntrande depescher från resan.

Den roman Kerstin Ekman i dag ger ur är en Krullvariation, en lika smart som underhållande svindlarroman från de högsta och lägsta litterära sfärerna.

Lillemor Troj och Barbro Andersson har båda vuxit upp i Kramfors och läst litteraturhistoria i Uppsala. Men medan Barbro, eller Babba som hon kallas, kommer från grå arbetarmiljö har Lillemor fostrats i en företagarfamilj med societetsambitioner, och medan Barbro är tung, ful och tvär är Lillemor blond, söt och charmant. Sotlugg och Linlugg.

De möts i Engelska parken. Babba ger Lillemor ett anbud hon borde ha sagt nej till. En tidning har i samband med sin luciatävling utlyst en tävling om bästa deckarnovell i luciamiljö. Nu övertalar Babba Lillemor att ta på sig författarskapet för den novell hon själv skrivit. Novellens segerchanser ökar betydligt om författarinnan själv är lucianäpen. Lillemor Troj ska också resa till Stockholm för att ta emot prispengarna, som de sedan ska dela på.

Så sluts en djävulspakt som kommer att vara livet ut. Barbro Andersson blir det undangömda monstret längst ner i katakomberna som natt efter natt producerar den mest himmelska musik. I hyresrum, sommarstugor och i vindsskrubbar skriver hon den ena framgångsrika romanen efter den andra som sedan i offentligheten tillskrivs Lillemor Troj. Det är Lillemor som hyllas, tar emot litterära priser, ständigt möter tacksamma och kontaktsökande läsare på stan, stirras ut som kändis i doktorns väntrum, går på förlagsmiddagar och till sist väljs in i Svenska akademien.

Barbro skriver, kasserar in hälften av inkomsterna, formulerar sarkasmer om samtiden och idkar ett tillfredsställande sexliv med stadiga män.

Allt tycks ordnat till det bästa, ända tills Lillemor Troj kallas till sin förläggare. Framför sig har han ett manus till en roman med Lillemor som huvudperson; hon skildras där som en både tragisk och kalkylerande figur, hennes liv har varit en enda lång maskerad. Hon är inte alls så lyckad, så perfekt som hon alltid framstått som. Hon har haft psykiska sammanbrott, genomlevt ett katastrofalt äktenskap med en oduglig knöl till akademiker, misslyckats med att lösa sin styvsons missbruksproblem. Allra värst är dock att hela hennes karriär bygger på bedrägeri. Hon har inte skrivit sina egna böcker.

Det explosiva manuset har författats av Babba och det är delvis hennes text som utgör ”Grand final i skojarbranschen”.

Det brukar sägas att ”Svindlaren Felix Krull” är skriven som en parodi på en av de stora urtexterna i den omtyckta genren författarmemoarer, Goethes ”Dichtung und Wahrheit”, Dikt och sanning. Och det är helt uppenbart att Kerstin Ekman tänkt sig sin Krull-variation som en parodi på den litterära självbiografin, inte minst då i dess senaste omhuldade form, autofiktionen, och den fåniga idén att ju mer skit en författare har att säga om sig själv och andra ju sannare är hon. Där dikten är är inte sanningen och där sanningen är finns inga författare, tycks Ekman vilja påpeka, med visst eftertryck.

”Babba har alltid flinat åt författares självbiografier och sagt att de är falskast i beskrivningarna av egna tillkortakommanden. Det självkritiska koketteriet har hon kallat det. Och nu har Babba skrivit en. Det här är förstås en mock autobiography, en lika vanskapt hybrid som the mock turtle i ’Alice i underlandet’”.

Till det yttre följer författarfirmans karriär Kerstin Ekmans egen biografi. Babba och Lillemor gör först succé som deckarförfattare, skriver sedan ett stort närhistoriskt epos i flera band, dock inte förlagt till Katrineholm utan till Kramforstrakten. Och liksom Ekman jobbar Lillemor som ung några år i filmbranschen för att sedan bli folkhögskolelärare.

Men betyder det att Babbas roman är ”sann”? Alls icke. Den är beräknande och falsk som en Shakespeare­skurk.

Man skulle förstås kunna läsa ”Grand final i skojarbranschen” som en satir över ett förytligat samtida litteraturklimat där bara de vackra och Skavlanmässiga har en chans. Men det är att göra det för lätt för sig.

Merparten av romanen utspelar sig i ett virtuost återskapat 50- och 60- och 70-tal av inrökta konditorier, unkna nationsfester, naiva terapeuter, stekt kulpotatis, mörkblå linnedräkter med veckad kjol, balklänningar i äppelgrön duchesse med toreadorskärp, manchesterkostymer och inkamössor. Kerstin Ekman lär ha omsorgsfullt inventerat sina egna gamla garderober.

Hon vill åt något större och viktigare än bara gyckelspelet på den litterära scenen. Det är barriären av ”manlig självgodhet” hon vill sparka sönder, den manliga självgodhet som sätter likhetstecken mellan söt och duktig men samtidigt utgår från att den som är söt ändå inte kan vara fullt lika duktig som en man.

”Grand final i skojarbranschen” är helt enkelt en stenhård feministisk tjottablängare; inga moderna teoretiska krumbukter, utan pang på där det känns mest.

Det är något omisskännligt Mad Men-mässigt över vissa av scenerna från ett inte alltför fjärran Sverige.

Som när Babba summerar Lillemors år i filmbranschen där hon och de andra kvinnorna trippade runt på höga klackar i tunga dunster av Chanel nr 5:

”De fick finna sig i allt för att möjligen komma någonstans. De låg – eller stod snarare framåtlutade – med regissörer och producenter på toaletter och grät i ensamheten i ett sommarhett Stockholm när älskaren for till Smögen med fru och barn. De kom oftast inte längre än att bli scriptor och sekreterare.”

Eller när Lillemor kommit in i Akademien, som ändå skildras med påtaglig värme, och äter en introduktionslunch med två av de äldre manliga ledamöterna som inte kan låta bli att berätta historien om sjötunga Walewska för henne trots att de inte kan den; ”som alla herrar mådde de här två bäst när de fick undervisa kvinnor”.

”Grand final i skojarbranschen” är en fenomenal bok, en njutning från första sidan till sista: svart, vass, syrlig, intelligent. Och eftersom den delvis utspelar sig på 50-talet, då sådana formuleringar var mer comme il faut än idag, vågar jag kanske skriva att Kerstin Ekman än en gång bekräftar att hon är den saltaste bönan i svensk litteratur.