Landet utanför

När bryts förbannelsen? Vem finner formeln som fördriver häxbilderna av flyktingar, muslimer, invandrare, blattar, svennar, assyrier, bjuvsingar, nordbor och skåningar? Hur visa att det bakom dessa rastyper – eller med ett modernare ord, identiteter – finns folk av ungefär samma sort?

Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius har början till ett svar. I sin nya bok, ”Sverige forever in my heart”, antyder han också hur avgörande frågorna blivit – inte bara i Skåne och Sverige, utan också i norra Kenya, Guantanamó och södra Arizona.

I öknen utanför Nogales på gränsen mellan Mexiko och USA samtalar han i ett av bokens bästa reportage med Joe Adams, även kallad ”Översten”, förut soldat i marinkåren, nu chef för en privat milis som jagar latinamerikaner. ”Vi är här ute för att förhindra en invasion av vårt land. Regeringen gör inte sitt jobb, så då måste vi göra det.”

I ett annat, redan legendariskt reportage, ”– Varför stenar de dig, mamma?”, berättar Orrenius om Malyum Salah Hashi i Tomelilla. Hon flydde 2009 från Somalia och från minnena av milismännen som bröt sig in i huset och våldtog hennes systrar. I sin skånska ”fristad” blir hon varje dag trakasserad av skolelever som kastar sten på henne. En skolsköterska polisanmäler. Polisen i Tomelilla struntar i att utreda. När Orrenius rapporterat invänder läsare att ”muslimsuggan” går i spetsen för en invasion som måste hejdas med våld.

Orrenius journalistik gör upp med den världsbild som får sådana som Adams, de anonyma läsarna och eleverna på Kastanjeskolan i Tomelilla, men också Kent Ekeroth och Jimmie Åkesson, att tro att de är i krig. Vilket också vill säga att detta är en journalistik som gör upp med samtidens farligaste ideologi: den systematiska demoniseringen av den andre.

Med reportageboken om just Sverigedemokraterna från 2010, ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza”, blev Niklas Orrenius känd för en vidare läsekrets. Även den nya boken demonstrerar att ett ärligt, kunnigt och konstfullt reportage är bildning och motstånd i ett. Indirekt visar boken också att journalistik av detta slag tunnats ut i Sverige. Just när de undersökande och berättande reportrarna hade behövts som mest, har många massmedier tragiskt nog valt att nedrusta sin kritiska samhällsbevakning. Det gör Orrenius och Sydsvenskan än viktigare.

Hur hänger Tomelilla samman med Nogales? Vill man vara neutral kan man säga att terrängen där Orrenius rör sig är en som skakas av konflikter mellan bofasta och nykomlingar. Men det avgörande är att makten mellan parterna är ojämlikt fördelad. Nykomlingen, i regel flykting, saknar ofta allt. De bofasta har på sätt och vis hennes liv i sina händer. Den politiska striden i många stater står i dag mellan de grupper som väljer att betrakta henne som jämlike och de som väljer att se henne som inkräktare, sugga eller lägre.

I denna debatt spelar den så kallade identitetspolitiken en avgörande roll. Som Orrenius visar i ett längre reportage om den skånska högerextremismens förändringar har identiteten – eller med ett äldre ord, rasen – åter blivit ett politiskt argument och en politisk karriärväg.

Länge var identitetspolitik något att bejaka. Den drevs av etniska minoriteter, men också av kvinnor, homosexuella och andra som protesterade mot att de diskriminerades på grund av sin härkomst, sin läggning och sitt utseende. De fordrade samma medborgerliga rättigheter som andra. De vann mark, men möttes ofta av krav på en motprestation. I utbyte mot sina rättigheter skulle de lägga av sig sin kulturella särart och anpassa sig till normen – ”bli som vanligt folk”. De protesterade även mot detta och hävdade ungefär så: om en vit, västerländsk man kan bli fullvärdig medborgare utan att behöva förneka sin vithet och manlighet, varför kan då inte en svart, same, muslim, jude, homosexuell eller kvinna bli medborgare utan att behöva förneka sin identitet som just svart, same, jude, muslim, homosexuell eller kvinna?

Så länge identitetspolitiken såg ut på detta sätt var den alltså bra – och är det fortfarande – därför att den ligger i linje med universalism och mänskliga rättigheter. När till exempel Shneur Kesselman framhärdar i att gå klädd som ortodox, chassidisk jude på Malmös gator, trots dagliga glåpord och hot, bedriver han detta slags identitetspolitik. Varför ska inte Malmö ha plats åt hans identitet? När Orrenius skildrar Kesselmans liv lånar han en formulering av kollegan Lena Sundström, som också vigt sin journalistik åt att kartlägga högerpopulismen och rasismen: ”Det svåra har aldrig varit att tolerera den som inte sticker ut i ett samhälle. Det svåra är att tolerera den som avviker från normen.”

Efter hand har identitetspolitiken vridits om, därför att många av de vita männen inte längre känner igen sig i en värld där svarta, samer, judar, muslimer och homosexuella är medborgare på samma villkor som de själva. De har börjat betrakta sig som offer, en hotad och utdöende art. De har lanserat sin egen identitetspolitik: bevara Sverige svenskt! Åt sig själva stakar de ut ett reservat, och på detta territorium­ vill de bannlysa ”negrer”, ”judar”, ”bögar” och ”muslimer”.

De glömmer att territoriet de gör anspråk på utgör hela nationen och redan bebos av många sorters människor. De glömmer också att den vita identitet de värnar oförändrat utgör världens norm. När identitetspolitiken så övertas av svenskhetens, det kristna västerlandets och den maskulina dådkraftens företrädare svartnar bilden. På senare tid har vi sett en ensam korsriddares försök till fascistisk statskupp i Oslo. Vi har noterat en annan ensam skytts etniska rensning av Malmö.

Och bakom dessa ensamma män finns en tidsanda som bärs upp av många, från högerskribenter kring tidskriften Axess till några av Europas mest inflytelserika politiker, som allesammans mer eller mindre explicit hävdar att Europa står under belägring av varelser av en identitet som svårligen låter sig förenas med Västvärldens höga ideal och att det mångkulturella samhället är ett ohållbart ideal. Allt detta har gjort att en rad sociala, ekonomiska och polisiära problem numera felaktigt betraktas som tecken på kulturkrockar eller en ”civilisationernas kamp”.

Niklas Orrenius blottlägger förenklingarna. När valet står mellan att berika reportaget med fakta och överblick och att citera berörda människor väljer Orrenius alltid det senare. Det gör att jag ibland saknar förklarande djup i hans reportage. Bara i bakgrunden syns den stora arbetslösheten och privatiseringen av samhället, som utan tvivel premierat hårda nävar och skärpt segregeringen.

I gengäld går Orrenius tätt inpå livet, som det levs när människor är människor, inte flyktingar, muslimer, rasister eller svältoffer. Det ger texterna en existentiell nerv som bådar för deras bestående värde som vittnesmål från en tid då det offentliga samtalet riktade in sig på fel sorts frågor och därför saknade kraft att ta itu med de verkliga problemen. De är ju många. Arbetslösheten. Klassklyftorna. Stadsplaneringen. Klimatet. Samt västerlänningens orubbliga övertygelse om att han har mer rätt – och rätt till mer – än andra.

Fotnot: Eftersom Niklas Orrenius är journalist på Sydsvenskan recenseras boken av Stefan Jonsson, författare och professor vid REMESO (Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhälle), Linköpings universitet.