Brännande aktuellt om svält i överflödet

På 90-talet kom det ett stort antal romaner om ätstörningar skrivna av unga kvinnor. I dag har de närmast bildat en egen genre, men aldrig har jag läst någon som liknar finskestniska Sofi Oksanens nästan 500-sidiga roman ”Stalins kossor”. Hon stannar nämligen inte vid huvudkaraktärens toalettring, hon tar det stora greppet, vardaglig kroppstukt invävd i brännande aktuell omvärldsanalys.

Stalins kossor var de deporterade esternas namn på Sibiriens magra getter. En välfunnen titel på en berättelse om finländska Anna, hennes släkt i Estland och den bistra arvedelen: skräcken för att någon närstående skulle bli bortförd och deporterad.

Scen läggs till scen med brutala bilder av svält och hunger: under andra världskriget, i Sibiriens fångläger, i Sovjetsamhällets varubrist och i den bisarra fortsättningen på svälten – kriget mot kroppen i det skönhetsdyrkande överflödssamhället i väst.

I stort handlar det om vad hunger och rädsla gör med människor, hur fattiga och förtryckta brutaliseras, hur de som står lägst i rang – kvinnorna – kan användas till vad som helst.

Slampastämpeln ville Annas mamma bort ifrån. Hon träffar en finsk man och flyttar med honom till drömlandet Finland. Men rädslan följer med, misstänksamheten sitter i huden efter erfarenheter av dubbla budskap, angiveri och avlyssning. ”KGB eller inte. Bovarna finns kvar”, säger mamman efter Sovjets fall.

Anna håller tyst om sitt estniska ursprung, vill inte bli förknippad med kvinnor som säljer sig för ett par nylonstrumpor. Självförnekelsen och skammen skyler hon i överprestation, bäst i klassen, lättast på vågen. Och paradoxalt nog med en prålig klädstil liknande de estniska prostituerade i Helsingfors arbetarstadsdel Berghäll.

Bitvis påminner Oksanen om Anna-Leena Härkönens tidiga romaner där unga kvinnor slits mellan underkastelse och narcissism. Annas svartsynta identitetssökande är skriven med en envis urkraft, smidigt översatt av Janina Orlov. Tudelningen gestaltas med ett hoppande mellan första och tredje person i ett och samma stycke.

I sin beroendeproblematik kastas Anna mellan svält och hetsätning, monogami och nymfomani, hyperaktivitet och passivitet. När hennes kille frågar vad hon vill och tycker om, blir hon svarslös. Hur ska den tysta ”Lilla katten” veta något om sina egna behov? Hon vet bara bestämt vad hon får äta: ”Glass är bästa glidmedlet.”

”Stalins kossor” borrar sig in i läsaren som ropar till författaren: Nog nu! Stryk upprepning! Men det är just det som är poängen med den här otäckt starka och läsvärda romanen. Att jag ska avsluta läsningen utmattad och förstämd. Inte bara över hur det var, utan även hur det sedan blev, med trafficking och terroristskräck som skapar ännu ett övervakningssamhälle.

Oksanen avrundar med en hoppfull glimt, en sorts själens glasnost, förvisso maskerad i en ironisk grimas. Det går att överleva även som benskör, självspäkande perfektionist. I det rika väst kan en sådan kvinna gå hur långt som helst.

ANNELI JORDAHL

kritiker och författare