Medan bomberna faller

Robert Fisks bok (1176 sidor!) om Mellanöstern berättar om det han sett med egna ögon mellan åren 1976 och 2005. Han vill visa hur missvisande information sprids för att legitimera krig, övergrepp, röveri och förnedring av människor. Fisk står på den lilla människans sida.

Boken börjar med gerillakriget mot den sovjetiska ockupationen i Afghanistan. Fisk såg sedan eländet under talibantiden, och så det lidande som blivit allt värre genom det amerikanska kriget där från 2001. Han berättar om sina möten med Usama bin Ladin. Han pekar på Usamas, Blairs och Bushs gemensamma egenskap: den absoluta övertygelsen om att ha rätt.

Han visar på likheten mellan dagens propaganda och kolonialtidens sätt att skriva historia. Men framför allt visar han på verkligheten, dödandet, det enorma lidandet för enkla människor som förlorar allt och bombas i trasor, allt ackompanjerat av talet om att ”främja demokrati”. Han analyserar det propagandistiska bruket av ordet ”terrorister”.

Han beskriver Iran, repressionen och tortyren under shahens tid, den nära alliansen USA–shahen–Israel, och shahens djupt antidemokratiska politik. Fisk var där under revolutionen 1979; han bevittnade ockupationen av den amerikanska ambassaden. Han konstaterar att den var en spioncentral. Men han försvarar inte dagens system i Iran. Han berättar om fängslandena, tortyren, rättslösheten, steningsstraffen, massavrättningarna. Fisk idealiserar inte.

Iraks 1900-talshistoria berättas. Han ser likhet mellan den brittiska retoriken 1917 och Bushadministrationens propaganda. Han ser parallellerna mellan misslyckandena på tjugotalet och dagens katastrofala politik. Han påminner om (dåvarande kolonialminister) Winston Churchills rekommendation att använda stridsgas mot de upproriska i Irak, samtidigt som han skildrar (med självsyn) Saddams bruk av gas både mot de iranska styrkorna och mot kurderna.

Han skildrar Saddams tid, avrättningarna, misshandeln, rättslösheten – och konstaterar att samma råder nu, och att samma institutioner (och även personer) fungerar under amerikanskt styre. Illdåden begås, men förtigs eller försvaras i skamlös förvrängning av verkligheten. Och där, i verkligheten, befinner sig Fisk, antecknar, sänder in till sin tidning – som ibland inte törs publicera. Självcensuren var orsak till att han lämnade Times och gick över till The Independent.

Han dokumenterar stödet för Saddams krig mot Iran på 1980-talet från europeiska makter (England, Frankrike) och från USA, stödet med avancerade vapen, med kemikalier till stridsgasen, med satellitbilder, och även med militära insatser. Fisk visar kontrasten mellan (den selektiva) nyhetsförmedlingen och det han såg med egna ögon i stridszonerna och på sjukhusen.

Han analyserar det arabisk-israeliska propagandakriget. Han pekar på den tendentiösa historieskrivningen, känslorna, hatet. Och den allt förnuft blockerande övertygelsen ”att man har rätt”. Han visar vilken roll markstölderna (”bosättningar”) har för konfliktens allt värre urartning. De riktade morden. Dödspatrullerna. Självmordsaktionerna. Han idealiserar inte någondera sidan. Hela tiden kontrasterar han den politiska retoriken mot verkligheten, blodet, de sönderslitna kropparna, förtvivlans verklighet. Och han gör sin prognos: det kommer att bli värre.

Algerietkrisen skildras, detta varnande exempel som man inte har lärt sig något av – att döma av den amerikanska och europeiska politiken. Han bevittnade Kuwaitkriget 1991, och konstaterar att det gick med ekonomisk vinst för USA. Saudiarabiens och Kuwaits ledningar betalade. Han visar hur shiiterna i södra Irak lockades till uppror mot Saddam och sedan lämnades åt sitt öde. Han tar fram den otäcka ökningen av cancerfall – just bland barn – på grund av det amerikanska bruket av utarmat uran i artilleriammunitionen.

Elfte september-attentaten får sin genomgång och frågan ställs: Vad var det för reson i att som hämnd bomba Afghanistans befolkning? Den hade ju inget med saken att göra. Och de skyldiga kom undan. Afghanistanäventyret, liksom ”kriget mot terrorismen”, kännetecknas av snack om ”demokrati” kombinerat med allianser med odemokratiska regimer.

Talibanregimen störtades, men genom USA:s förbund med bandithövdingarna i den så kallade Norra alliansen. Talet om ”mänskliga rättigheter” kombineras med krigsförbrytelser, konventionsbrott, och ett enormt antal ”collateral casualties”. Krig mellan de goda och de onda, säger både Bush och Usama bin Ladin. De fanatiskt troende i Vita huset och i al-Qaida har detta gemensamt. De dödar människor och hävdar att det är rätt.

Irakockupationen behandlas förstås utförligt, den propaganda som föregick med det absurda påståendet om samarbete Saddam–Usama, med lögnerna om massförstörelsevapen, och med den enfaldiga tesen att kriget skulle ge demokrati i Mellanöstern. Och naturligtvis följer en detaljerad redogörelse för vad som hänt i Irak från mars 2003 till juni 2005. Skeendet under 2006 i Irak, i Libanon–Israel, på Gazaremsan, har bekräftat Fisks pessimistiska prognoser. Han visar hur snabbt det gick snett i Irak (han var där), hur inkompetent ockupationsmakten agerade.

Bush–Cheney–Rumsfeld–Perle–Wolfowitz, huvudaktörerna i gänget som med arrogansens idioti förorsakat hundratusentals människors död och miljoners lidande och förnedring; historiens bestående dom blir hård.

Fisks lugna stil kan inte dölja vreden, vreden över att det är våra värden som har förråtts: demokrati, respekt för folkviljan, mänskliga rättigheter, rättssäkerheten. Han frågar: ”Vilken bättre rekryteringsofficer kunde bin Ladin ha än George W Bush?”

JAN HJÄRPE

professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet