Vemodets trotsiga lycka

”Vi som älskade varann så mycket” hette Ettore Scolas film från 1974. Och ”Som vi älskade varandra” kallar Anders Paulrud sin nya roman.

Det är inte bara titlarna som är snarlika. I både Scolas film och Paulruds roman får vi följa en handfull människor i kärlek, vänskap och politik under ett par decennier. Och hos både Scola och Paulrud går utvecklingen från rosafärgad optimism till den svartaste desillusion.

Hur ska vänstern hantera sin besvikelse? Det frågade man sig på 80-talet, innan konsumismen och väskdebatten tog över. Nu kan det vara dags att plocka fram den gamla frågan igen. I alla fall gör Anders Paulrud ett försök i en vacker och vemodig roman som gör heder åt det gamla begreppet ”ett leende i tårar”.

Berättaren har ett rosa sommarhus i Karlskrona skärgård. Där brukade vännerna samlas, dricka vin i gröngräset och se ljust på framtiden. Nu tjugo år senare har världen förändrats och sorgen över de försvunna åren kämpar i berättarens bröst med förvåningen över att allting gått så fort.

Då har Paulruds roman utvecklats till en resa genom svensk verklighet, från det kollektivt lyckliga femtiotalet till ensamhetens och desillusionens olyckliga tvåtusental. Sverige, och Europa, har avskärmat sig från världen och stängt in sig i misstro och självtillräcklighet. Framtiden, menar berättaren, slipper vi inte ifrån och den kommer att bli blodig.

Anders Paulrud har ett virtuost slängigt och gamängaktigt sätt att berätta. Vissa stycken kan läsas som riktiga bravurnummer i konsten att dra en historia. Men under det tillfälliga och nyckfulla ligger en fast vilja att skildra tragiken och tillkortakommandena i våra liv.

Vi förs tillbaka till berättarens barndom i Karlskrona. Fadern är konduktör på SJ och reser evigt samma sträckor. På lediga stunder sitter han över kartboken i källaren och drömmer sig ut i världen. Modern är hemmafru. Det piano hon aldrig fick i sin ungdom har hon ersatt med en pappskiva med ditmålade tangenter. På det spelar hon när ingen ser.

I nästa ögonblick befinner vi oss i ett mondänt Stockholm där kulturvänstern hanterar sin besvikelse med smokingmiddagar och årgångsviner. De maoistiska slagorden har fått ge plats åt vinprovarnas floskulösa jargong.

Det är roligt, elakt och hjärtskärande i en vild blandning. Det märkliga är att Paulrud lyckas foga samman alla bitarna till en helhet, ända fram till det katastrofala slutet då verkligheten hinner ifatt vännerna och förhoppningarna rasar. Till och med det mord som tycks ofrånkomligt i dagens litteratur hanterar Paulrud med ett slags nonchalant sorg och raseri.

Annars är vemod och en trotsig lycka de ord som bäst sammanfattar Paulruds bok. Vemodet kommer av insikten att allt plötsligt är för sent och att vi lever i en tid då människors värde devalverats. Och den trotsiga lyckan kan vara att köra motorcykel genom Sverige, på små avsides vägar som ännu inte nåtts av likriktningens förbannelse.