Ett förtrollande mästerverk

Den tyske författaren W G Sebald var verksam som akademisk lärare i England sedan 1970 och tiden i England speglas i hans nya bok ”Saturnus ringar”, med undertiteln ”En engelsk vallfart”.

Hans gäckande författarskap, en mångtydig och svävande hybrid mellan essäistik och skönlitteratur avslutades i förtid då han avled i en trafikolycka 2001. Ulrika Wallenströms vackra översättning av ”Saturnus ringar” kommer att öka den Sebaldfeber som i Sverige grasserar alltsedan ”Austerlitz” kom ut på svenska.

Albrecht Dürer "Melancholia", 1514.

”En engelsk vallfart” för tankarna till en pilgrimsresa, och ”Saturnus ringar” är mycket riktigt en vandring genom ett flackt engelskt kustlandskap i East Anglia där författaren till synes planlöst stannar upp för ensamma meditationer. Efterhand märker man att författaren framför allt dröjer vid undergång, död, förfall och förstöring. Så småningom klarnar också bokens motto ur Brockhaus ”Enzyklopedie”, där det klargörs att Saturnus ringar består av iskristaller och stoftpartiklar, fragment av en sönderslagen måne som kommit alltför nära planeten och förstörts.

Sebalds tema är alltså den synliga resterna av en förintelse, rester som i likhet med Saturnus ringar svävar och skimrar och paradoxalt innebär en skönhetsupplevelse. Som verkar av litteraturens kraft att våga skildra det förfärliga, det onda och det uppskakande.

I vallfartens början erinrar sig berättaren en nyligen död kvinnlig bekant, docent i romanska språk. Böjd över sina papper liknar hon ängeln i Dürers ”Melancholia”, ängeln som sitter oberörd bland förstörelsens verktyg.

Den skenbara oordningen bland hennes papper utgör i själva verket en perfekt ordning som strävar mot perfektion. Denna bild kan mycket väl läsas som ett porträtt av Sebalds egen bok, där texten ter sig så planlöst vagabonderande men som i själva verket är konsekvent koncentrerad kring sitt olycksbådande tema, den ständigt pågående förintelsen av människor och materia.

Sebalds jagberättare dröjer vid Thomas Browne, 1600-talsläkare i Norwich, som blir något av jagets Vergilius, ”Jag föddes under den timme som står under Saturnus”, skriver Browne i sin reflektionsbok ”Religio Medici” – och Saturnus är en ikon för den klassiska melankolin. I bokens avslutning balanseras melankolin med en essä kring sidentillverkning. Metamorfosen till fjäril blir den arketypiska bilden för den kristna uppståndelsen, en bild också grundläggande för Cartarescus Orbitórtrilogi. Men det böljande sidentyget är också en bild för författarens vävande arbete, att framställa en text som skimrar av skönhet och lätthet.

På sin vandring genom det engelska landskapet stöter berättaren på olika gods i sönderfall och återkallar deras glänsande storhetstid för att deras förfallskurva ska framstå desto brantare. Han besöker övergivna badorter i torftigt förfall, och beskriver väldiga och glittrande magnifika sillstims undergång i kvävning. Han beskriver den egenartade majoren som befriat Bergen-Belsen och som annonserade efter en fullständigt tyst hushållerska som om han efter denna händelse för alltid tröttnat på människors pladder.

I texten är här och var små, svartvita, halvsuddiga fotografier insmugna, som för att konkretisera det dokumentära, men de skänker lika mycket i sin bedrägliga oskärpa en känsla av overklighet åt berättelsen.

Detta är i själva verket Sebalds genomgående stildrag. Skriver han i själva verket en religiös allegori? Den minutiösa prosan har i sin omsorgsfulla detaljrikedom en transcenderande kvalitet, och hela texten kan betraktas som ett av barockens vanitasstilleben. När Sebald beskriver den livliga flygplatsen Schiphol är det på samma gång en realistisk beskrivning av flygpassagerare i väntan på sin flight, men också en existentiell betraktelse över människans snara hädanfärd. Så här kan det låta:

”Långsamt som stod de under inflytande av lugnande medel eller som rörde de sig i en tid som gick oändligt sakta, vandrade flygpassagerarna genom hallarna eller svävade, stående still i rulltrapporna mot sina skilda bestämmelseorter i höjden och i underjorden”.

Man kan således välja ut nästan vilken som helst av de böljande meningarna och finna en lösgjort svävande prosadikt, och man behöver alls inte identifiera alla referenser till Borges, Kafka, Nabokov eller Proust utan Sebald kan lika gärna läsas av en öppen läsare som hänger sig åt den svävande textens förtrollning. Inte minst är ”Saturnus Ringar” en storartad högläsningsbok, där man vid en sådan långsam läsning ännu mer kan njuta av det arkitektoniskt fulländade meningarna, bländade översatta till svenska av Ulrika Wallenström.

Men vid en andra genomläsning känner jag berättelsens tyngd, barockstillebenets sammanpressade smärta. Ändå är det en smärta förmedlad med en oerhörd skönhet ungefär som i en Engführung i ett kontrapunktiskt stycke av Bach, där melodier fullständigt osentimentalt pressas mot varandra.

Berättaren i ”Saturnus ringar” kommer man aldrig nära, vandringarna genom infernohistoriska situationer är gjord utan emotioner, frånsett när författaren i labyrinter eller i hedlandskap vandrar vilse och tror sig förlorad. Ändå blir boken som en spegling av en återhållet förtvivlad europeisk intellektuell som känner tyngden av sin världsdels förfärliga kolonial- och krigshistoria.

Den skimrande texten kan också ses allegoriskt, som en genomskinlig och oändligt vacker kristallklar tår som Gudsögat gjutit över sin lidande mänsklighet. ”Saturnus ringar” är ingenting annat än ett inspirerande mästerverk av det slag som aldrig helt röjer sin hemlighet.

EVA STRÖM

författare och läkare