Falskt eller äkta?

Ingen konstform är så besatt av autenticitet som musik. I alla diskussioner om musik, från tidningssidor till gatan, görs en uppdelning mellan så kallat äkta och oäkta musik. På den ena sidan artister som blöder för sin konst. På den andra dansande deodoranter.

Autenticitet har blivit rockens motsvarighet till livsmedelsbutikernas nyckelhålsmärkning. Neil Young är nyckelhålsmärkt, inte Britney Spears. Hennes sockerhalt anses för hög.

Vi vet också precis vad vi menar när vi talar om äkta blues eller riktig hiphop. Eller vet vi egentligen det?

Engelsmannen Hugh Barker och amerikanen Yuval Taylor har skrivit en förlösande bok som går till botten med hela autenticitetsbegreppet. ”Faking it” visar hur vanskligt det är att försöka göra en uppdelning mellan äkta och oäkta.

Redan ordet ”performer” komplicerar diskussionen om autenticitet. En performer är en person som uppträder. Ordet är detsamma för både artister och aktörer. Som bokens författare skriver: ”Performing is simply what performers do.”

Alla uppträdanden är därför i någon grad fejkade. Ingen artist går ut på scenen och sjunger om exakt vad de gjort och känt under den dagen.

Hugh Barker och Yuval Taylor börjar sin bok med att utgå från Nirvanas framträdande i ”MTV Unplugged”. Kurt Cobain avslutade framträdandet med ”Where did you sleep last night?”.

En hjärtskärande och oförglömlig version av en gammal sång som blivit känd genom blueslegenden Leadbelly. Kurt Cobain introducerade sången genom att säga att den var skriven av ”my favourite perfomer”.

Musik kan knappast bli mer äkta än i det ögonblicket. Låten som Kurt Cobain avslutade med var skriven av en artist som var så långt från den ytliga popvärlden man kan komma. Leadbelly upptäcktes 1933 när folkmusikforskarna John och Alan Lomax besökte Lousianafängelset Angola där Leadbelly avtjänade ett straff för mord.

John och Alan Lomax, far och son, reste runt i amerikanska södern och gjorde inspelningar av amerikanska folkmusiker för att arkivera i Kongressbiblioteket. För att hitta musiker som, enligt deras egen önskan, var som mest oförstörda åkte de främst runt på olika fängelser.

Huddie ”Leadbelly” Ledbetter var i själva verket en driven musiker som kunde spela sju olika instrument. Vid sina tidiga liveframträdanden spelade han inte bara blues utan jazznummer och aktuella radiohits som låtar av Gene Autry, känd som den sjungande cowboyen.

Men det var inte den sidan hos Leadbelly som John och Alan Lomax ville höra och därmed inte heller spelade in. Genom sin presentation av Leadbelly som en primitiv naturkraft skapade de protoypen för vad vi idag uppfattar som äkta blues.

Leadbelly fick inte spela fiol eller dragspel på scen. Han skulle spela gitarr och enbart koncentrera sig på de enklaste blueslåtarna. I stället för de fina kostymer som han själv föredrog övertalades han att bära sin gamla fängelseuniform.

John Lomax tvättade bort alla samtida influenser från Leadbelly. I en dagbok från 1932 skrev John Lomax att vad han ville uppleva genom musiken var känslan av att förflyttas till Afrika, ”as if I were listening to the tom-toms of savage blacks”.

Så lät nämligen, enligt Lomax, autentisk svart rotmusik. En uppfattning som därmed cementerades och fördes vidare genom generationer av bluespuritaner. Svarta artister som visar influenser från samtida populärmusik avfärdas sedan dess alltid som mindre äkta.

Att som John Lomax och hans son åka runt på fängelser i sydstaterna med syfte att fånga oförstörd och primitiv musik påminner inte så lite om Jean-Jacques Rousseau och hans föreställning om den ädle vilden.

Om man i stället verkligen lyssnar på afrikansk musik, vilket inte Lomax gjorde, märker man att den i själva verket är allt annat än primitiv utan tvärtom i många avseenden betydligt mer sofistikerad än europeisk musik.

Det är även intressant att jämföra amerikansk blues med den musik som härstammar från de afrikanska slavar som hamnade i andra länder än i USA. De afrikanska slavar som kom till USA berövades all sin kultur redan vid ankomsten. De slavar som däremot hamnade i Brasilien, Kuba och Västindien fick behålla mer av sitt kulturarv. Det hörs också på den mer rytmiskt komplexa musik som uppstod i dessa länder.

Det primitiva i bluesen är alltså inte afrikanskt eller ens svart. Blues var redan från starten en oäkta musikform.

Det enda afrikanska instrument som överlevde slavperioden i USA var – banjon. Ironiskt nog ett instrument som i dag förknippas med äkta vit country.

När vi i dag hör Leadbellys fantastiska musik tänker vi på honom som urtypen för primitiv rotmusik. Det var också så Kurt Cobain såg på Leadbelly.

Men när Leadbelly på 1930-talet åkte ut på turné – i regi av Lomax – var den svarta publiken inte intresserad. Leadbellys framträdande på Apollo Theatre i Harlem blev ett fiasko. De som gjorde en ikon av Leadbelly var i stället vita folkmusiker och skivsamlare. Alla lockades av tanken på den oförstörda folkmusikern. Eller den ädle vilden.

En biografi om John Lomax, som citeras i ”Faking it”, jämför Lomax framställning av Leadbelly med ”King Kong”, en film som haft premiär två år tidigare. ”En vild varelse, primitiv och våldsam, upptäcks av vita män, fångas in, transporteras till Manhattan, och visas upp för allmänheten.”

Leadbellys inspelningar som ”John Hardy” är och förblir bland de starkaste inspelningar som gjorts. Men hade Lomax inte framställt Leadbelly som en primitiv naturkraft så hade han inte haft samma attraktionsvärde för Kurt Cobain sextio år senare. Utan den historien hade inte Kurt Cobain – eller du och jag – upplevt Leadbelly som lika ”autentisk” och ”äkta”.

Denna form av mytologisering har aldrig avtagit utan upprepas ständigt i populärkulturen. Ett annat av bokens skarpaste kapitel handlar om Ry Cooders skapande av Buena Vista Social Club.

Vad amerikanen Ry Cooder spelade in på skivan var inte en kubansk musik som den låter i dag eller ens lät förr. I stället föreställde han sig – och skapade – en form av kubansk musik som den kunde låtit för femtio år sedan. Som det står i boken: För att återskapa ”the real thing” var han tvungen att ”faking it”. Slutresultatet blev ett slags faksimil av autenticitet.

Författarnas poäng är, återigen, inte att argumentera mot själva kvaliteten på den utmärkta skivan. Men när Ry Cooder i en intervju romantiserar de fattiga kubanernas livsstil hamnar även han nära Rousseau. ”De pratar inte i mobiltelefon eller hyr videor. Allt som finns i deras liv är musik.”

Fixeringen vid autenticitet är också en förklaring till att disco aldrig fått samma status som rockmusik. Disco har aldrig handlat om det självupplevda utan om flykten från de självutlevda. En överlevnadsventil för de svarta och homosexuella som skapade musiken.

Att påstå att Donna Summers ”I Feel Love” är en mindre äkta eller mindre viktig inspelning än till exempel något av Muddy Waters är därför bisarrt.

Eller jämför Ola Salo och Laleh. Vem är ärligast av dem? Den som låtsas vara helt oförställd och så kallat naturlig? Eller den som lägger alla kort på bordet och är helt öppen med sin rollgestaltning?

Philip K Dicks grundhistoria i ”Blade Runner” handlar om att tron på att man är autentisk egentligen är viktigare än om man verkligen är det. Som Kurt Cobains änka, den ofta alldeles för ärliga Courtney Love, en gång uttryckt det: ”I fake it so real that I’m beyond fake”. Det är svårt att hitta en bättre definition på konst.

JAN GRADVALL

journalist