När den kristne predikanten Jerry Falwell dog nyligen fylldes de amerikanska medierna snabbt med hövliga kommentarer om den avlidnes livsgärning. Det var mestadels skitprat. Falwell var en intolerant, böghatande, antisemitisk demagog som byggde sig en karriär genom att sprida hat och oförsonliga fördömanden omkring sig.

Dagen efter bjöds Hitchens in till Fox News för att ställas till svars för sin respektlöshet. Man talar inte illa om de döda, förklarade de moraliskt upprörda programledarna. ”Jo, det gör man visst”, sa Hitchens. Om de döda så förtjänat.
Medan signaturmusiken gick igång och innan någon ljudtekniker hann stänga av mikrofonen fick Hitchens ur sig ett slutord som han nog menade gällde också de inställsamma skitpratarna på Fox News. ”If you gave Falwell an enema, he could be buried in a matchbox”. Det vill säga, om du gett Falwell ett lavemang hade han kunnat begravas i en tändsticksask. Så full av skit var mannen att ingenting blev kvar om man tog skiten ur honom.
Hela historien var en ganska passande illustration till Harry G Frankfurts omtalade essä ”Bullshit”, som i dagarna ges ut på svenska i en liten gul utgåva från Santérus Förlag. I boken försöker filosofiprofessorn Frankfurt, med för ämnet nästan komisk akademisk prosa, ”utveckla en teoretisk förståelse av skitpratet, huvudsakligen genom att lägga fram en tentativ och utforskande filosofisk analys.”
Det pratas väldigt mycket skit i vår tid och kultur, menar Frankfurt, och ändå är det knappt någon som försökt definiera vad skitprat egentligen är. Det är där ”Bullshit” börjar, som en sextio sidor lång ansats. En början till en definition och en förklaring.
Så vad är skitprat egentligen? Vad skiljer det från lögnen? Det kan tyckas som banala frågor och i många av de hyllande omdömen som följt ”Bullshit” sedan den publicerades i USA anar man en lätt ironisk förtjusning över att en seriös akademiker liksom med vänsterhanden behandlar en sådan bagatell.
Men det är ju ingen skitsak, menar Frankfurt. Eftersom det finns en rasande känsla av att det pratas en massa skit i vår samtid måste det vara av betydelse att uppställa några slags teoretiska regler för vad skitprat är. Inte minst för att kunna kalla saker vid deras rätta namn. En skitpratare måste kunna pekas ut som en skitpratare. Och det är väl inte fel med lite akademisk hjälp i den processen?
Som den verserade akademiker han är går Frankfurt (precis som Hitchens i sin lavemangsliknelse) rakt på ordets första led. Det vill säga skiten, skit i betydelsen avföring. Avföring, förklarar Frankfurt, är det som blir kvar när näringen tagits upp. Avföring är ”en framställning av döden”. Något liv- och näringslöst. Skitpratet är dess verbala motsvarighet. Det är prat utan liv och näring, utan substans och egentligt innehåll. Om än, till skillnad från riktig skit, ofta i gestaltad och genomtänkt form.
Det som framförallt karakteriserar skitpratet är en bristande omsorg om sanningen. Att prata skit betyder inte nödvändigtvis att man ljuger, men att man har en annan avsikt med sitt pratande än att berätta sanningen. För att ljuga måste man tro sig veta sanningen. En skitpratare har inga sådana krav på sig. En lögnare förhåller sig alltid till sanningen. En skitpratare bryr sig inte särskilt mycket om sanningen överhuvudtaget. Om en lögnare och en som talar sanning åtminstone befinner sig på samma spelplan spelar skitprataren ett alldeles eget spel.
När Jerry Falwell sa att attackerna den 11 september var Guds straff åt de homosexuella, feministerna och aborträttens försvarare brydde han sig uppenbarligen inte om det var en sanning eller inte. För att göra anspråk på sanning där hade Falwell tvingats hävda att han åtminstone var profet. Det gjorde han inte, för hans syfte var ett annat. Nämligen att uttrycka sitt eget personliga förakt för dessa grupper. Det gjorde honom, enligt Frankfurts definition och uppenbarligen i Hitchens mening, till en skitpratare.
Och alla som efter Falwells död samlades för att tala försonande om den avlidne brydde sig inte heller särskilt mycket om sanningen. Deras avsikter var först och främst att framställa sig själva som civiliserade och medkännande människor. De var därmed också kvalificerade skitpratare.
Christopher Hitchens å sin sida, var dryg, ohövlig, okänslig och burdus. Han var en stor skit, men han var ingen skitpratare. Det finns en skitviktig skillnad där.
PATRIK SVENSSON
medarbetare på kulturredaktionen
BOKEN
Harry G Frankfurt: Bullshit. (On Bullshit, 2005). Övers Joachim
Retzlaff. Santérus Förlag.
100% är glada
0% är likgiltiga