Mörker över Libanon

Den taffliga fotomanipulationen är ett tydligt tecken på den politiska desperation som präglar dagens Libanon, landet som i decennier har varit offer för inte en, utan flera våldsamma vårdnadstvister. Idéhistorikern Michael Azar ritar omsorgsfullt upp konfliktkartan i essäboken ”Döden i Beirut”. Noga räknar han upp Beiruts alla herrar – från amoriterna, egyptierna och assyrierna till fransmännen, israelerna och syrierna – och hur staden transformerats från ”Mellanösterns Paris” till ”det nya Babel”.

Han sveper fram över inbördeskriget under det brutala 80-talet då det fanns ”omkring fyrtio inhemska miliser och fjorton utländska arméstyrkor i ett av världens minsta länder”. Trots en pedagogisk ton är det lätt att bli yr av alla allianser som bildats och brutits. Nämnde Michel Aoun har till exempel plötsligt blivit Syrienvän efter att länge ha varit en av de starkaste kritikerna av det klåfingriga grannlandet.

Libanons politiska historia är en häxbrygd som Azar gör sitt bästa för att analysera. Resultatet är en kompass för att förstå dagens oroligheter. Hur skulle libaneserna kunna glömma den israeliska invasionen 1982 då 20_000 människor dog? Eller förra sommarens vettlösa bombande? Syrien, landet som vägrat erkänna förlusten av Libanon, får också en omgång. Azar påpekar att den syriska eliten tjänat miljarder genom att kontrollera det libanesiska affärslivet, inklusive droghandeln.

”Allt jag har skrivit kan vändas mot mig”, skriver Michael Azar, medveten om att Libanons historieskrivning inte är alldeles lätt. Jag kan bland annat tänka mig att delar av hans släkt i landet inte är nöjda med hans beskrivningar av de kristna maroniternas övergrepp. ”¿_om du skrapar en muslim på huden så kommer snart ett monster att träda fram”, som en släkting till honom säger.

Rök över flyktinglägret Nahr al-Barid i norra Libanon efter artilleribeskjutning från den libanesiska armén riktad mot islamistgruppen Fatah al-Islam. Arkiv: Hussein Malla/AP 2007

Men det är Azars styrka, att han är demokratisk i sin kritik – ingen etnisk eller religiös grupp slipper ifrån hans känga. Han drar också i Libanons inbyggda identitetskris som ligger likt en tung väv över alla konflikter. Den så kallade Nationella Pakten från 40-talet lade grunden för en politik som fördelade mandat efter etnisk och politisk tillhörighet. Därmed försvann möjligheten att bygga en gemensam libanesisk identitet.

Och det är här som palestinierna hamnar i kläm. Den politiska eliten har allt att förlora på att palestinierna (som utgör en tiondel av befolkningen men varken får rösta eller inneha en lång rad jobb) skulle få medborgarskap. Azar slår fast att det i grunden handlar om rena klassmotsättningar som klätts om till religiösa konflikter, något som sällan kommer fram i mediebilden. För när såg vi senast ett inslag som tolkade i sociala termer i stället för religiösa? Som Azar pekar ut har Libanon i stället använts som ett exempel på att ett mångkulturellt samhälle inte fungerar.

”Döden i Beirut” är en fantastisk idé- och historieresa som emellanåt med närmast poetiska beskrivningar skildrar ett land där de döda ”går igen på de levandes ben”. Det är en bok att ha nära när man läser artiklar om nya oroligheter i Libanon.

Men under läsningen av det sista kapitlet var jag tvungen att stänga fönstret för att slippa höra de skrålande studenterna på gatan utanför. Deras hoppfulla sånger kändes som en opassande ljudsättning. För essäerna rymmer ingen ljusning. Bara ett upprepande av att mer elände är att vänta.

Michael Azar har i en intervju pratat om den roll som Libanon skulle kunna spela i Mellanöstern. Dels som en påtryckare mot Israel, dels som en demokratisk katalysator för diktaturerna runtomkring. Men dit kommer han aldrig i boken. Och just nu – när 20 000 palestinier har lämnat flyktinglägret Nahr al-Barid, när bombattentaten avlöser varandra i Beirut och när oron i Mellanöstern stegras – känns det snöpligt.

Jag saknar framförallt reflektionerna kring hur en libanesisk identitet skulle kunna byggas – med eller utan palestinska medborgare – eller vilka dörrar som öppnades med Cederrevolutionen. Och vad hände med arvet efter journalisten Samir Kassir som mördades förra året? Det arv som kollegan och författaren Elias Khoury menar har förts vidare till unga demokrater. Skulle det kunna vara ett ljus i det mörker som Azar beskriver som så kompakt?

Klart är bara att Libanon står inför ännu en het sommar. Och att staden har kvar sin mystiska glans, trots att där finns tårar och blod i överflöd. Kanske ett resultat av att Beirut, den evigt unga staden, slits mellan alltför många älskare.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på kulturredaktionen