Flykten från svampskogen

Människor i romaner är ofta mer trovärdiga än i verkligheten. Jag känner åtminstone en handfull personer som aldrig skulle platsa i en roman. Deras karaktärsdrag och livsöden skulle framstå som helt osannolika. Den realistiska berättelsens krav på psykologisk trovärdighet sitter i ryggmärgen: man accepterar inte vad som helst i en roman. Med sagan är det annorlunda; i sagan är allting möjligt.

Gunnars far älskar skogen och hans mor havet. Inte sådär i allmänhet utan hett och kompromisslöst. Fadern hatar havet och modern skogen. Och lille Gunnar, sex år, tvingas välja mellan de två eftersom konflikten leder till skilsmässa. Han väljer fadern och växer upp i ett litet torp djupt inne i skogen.

Det är 70-tal och Gunnars far är svampexpert. Kvinnorna vallfärdar till hans svampkurser och fadern är lika skicklig på att hitta murklor som på att förföra kjoltyg. Medan sonen Gunnar växer upp till en tafatt och ensam bonnläpp, med de uppnålade Lektyrflickorna ovanför sängen som enda sällskap.

Marie Hermansson debuterade med Det finns ett hål i verkligheten 1986. Foto: Janne Larsson

Jag tycker om Hermansons prosa, den välavvägda och precisa, det oväntade, drastiska bildspråket. Hennes kännemärke är framåtsuget i berättelserna, jag läser hungrigt, vill veta hur det går. Men i den här romanen hakar jag upp mig. Det är inte bara det skruvade händelseförloppet som verkar osannolikt, frågorna hopar sig. Hur är modern funtad som överger sin son och passivt väntar på att han själv ska återvända? Hur kan Gunnar simma som en fisk när han aldrig varit i närheten av vatten?

Några av personerna är grovt tecknade, på gränsen till schablonartade: faderns flickvän, den fala och onda Madeleine; den tålmodiga modern på sin vindpinade skärgårdsö; den vackra och goda Agneta. De liknar mer sagogestalter än människor av kött och blod, och det tar ett tag innan jag inser att det är som saga ”Svampkungens son” måste läsas.

I Hermansons två senaste romaner, ”Hembiträdet” och ”Mannen under trappan” är handlingen förankrad i samtiden med familjens klaustrofobiska rollspel som klangbotten. Verkligheten blir liksom nålstungen av det oförklarliga, som obevekligt sipprar in och vänder allt upp och ner. I ”Svampkungens son” är allt redan upp och nedvänt. Konflikten ligger lika öppen som i sagan om bortbytingen. Gunnar måste ta sig ut ur skogen med de giftiga svamparna, även om priset är högt. Skogen är fångenskap och förträngda känslor, havet frihet och äkta kärlek.

Med de glasögonen kan man ha överseende med det orimliga och grovhuggna och läsa den som en vacker och mustig skröna om vuxenblivande och kärlek. Inte minst tack vare porträttet av svampkungen själv. Här finns det dubbla bottnar så det räcker. Och tvivlar man på att sådana egendomliga och besatta typer finns i verkligheten är det bara att knacka på hos grannen.

OLINE STIG

författare