Nidbild av kristna

För ganska exakt ett år sedan fick jag i uppdrag att recensera en bok med det rafflande namnet ”Bra sex”. Den amerikanska författarinnan Lauren F Winner påstår sig skriva en ”sexualetik för vår tid” vilken visade sig bestå av kyskhet fram till det (självklart) heterosexuella äktenskapet. Winner delar frikostigt ut råd om var gränsen går (ovanför midjan och utanpå kläderna), hur okyska känslor skall nedkämpas (bön och Bibelläsning) och om lämplig klädsel (mycket tyg, typ).

Min reaktion på boken kan bäst beskrivas som förvåning: Varför i hela fridens namn översätta och ge ut den här boken i Sverige?

På samma sätt känner jag inför Sam Harris ”Brev till en kristen nation”.

Både den moralkonservativa Winner och den evangeliserande Harris rör sig i ett moraliskt och religiöst landskap som är främmande för en svensk. Harris hänvisar till en undersökning som visar att 53 procent av amerikanerna är kreationister och att 44 procent inväntar Jesu snara återkomst till jorden (inom femtio år!).

Han hävdar att kristna anser att abort är mord, homosexualitet är synd, ickekristna kommer att brinna i helvetet, och att preventivmedel bör förbjudas. Vidare betraktar kristna varje ord och bokstav i Bibeln som Guds ord, kristna anser att kristendom är den enda vägen till moralisk kunskap. Kristna tror benhårt att allt (även naturkatastrofer och epidemier) är Guds vilja samtidigt som de mot allt förnuft vidhåller att Gud är god.

Jag kan förstå att Harris är upprörd: jag delar hans uppfattning om att samtliga redovisade åsikter är problematiska, en del av dem intellektuellt, moraliskt och teologiskt ohållbara, en del rentav felaktiga.

I ett samhälle som präglas av mångfald bör ödmjukhet i relation till de egna sanningarna och övertygelserna råda. Ödmjukhet är dock inte Harris bästa gren. Hans totala brist på ödmjukhet är lika frapperande som hans hat inför alla som inte delar hans verklighetsuppfattning.

Harris pamflett ges ut av det nystartade förlaget Fri tanke som avser att ge ut ”humanistisk litteratur i upplysningstraditionens anda”. Bakom förlaget står Christer Sturmark och Björn Ulvaeus som tycks outtröttliga i sin nit att skapa konflikter mellan kristna och det sekulariserade samhället. Dessa båda ”humanister” berömmer sig om att värna människans värde och andra fina saker som tolerans och demokrati.

Den stora frågan är varför de anstränger sig till det yttersta för att sprida nidbilder av religiösa människor. För det kan väl aldrig vara så att de anser att människor som inte delar deras uppfattning inte omfattas av samma rättigheter som de själva?

ANN HEBERLEIN

teologie doktor