Odysseus i Midgård

I begynnelsen var ordet ”hobbit”. En kväll 1930 skrev den 38-årige språkprofessorn J R R Tolkien ner meningen ”I en håla i marken bodde det en hobbit”, utan att ha en aning om vad en ”hobbit” kunde vara för något. Men Tolkien såg att ordet var gott och ur det växte en hel sagovärld, vid första anblick paradisisk, men egentligen minst lika blodtörstig som vår.

Ur denna värld växte sedan hela ”Sagan om ringen”-industrin, med böcker, tv-spel, actionfigurer och inte minst de tre filmerna som varit motorn i företaget.

I begynnelsen kallades dock inte hobbiten för hobbit i Sverige. Den första utgåvan från 1947 hette ”Hompen”, en titel som kanske förklarar varför det bara dröjde femton år innan Britt G Hallqvist på nytt översatte ”Bilbo” som boken nu fick heta (och som alltid kommer att heta för mig även om den nya titeln är helt kongenial med originalets ”The Hobbit”). Denna översättning är inte lika excentrisk som Åke Ohlmarks självsvåldiga omdiktning av ”Ringarnas herre” och står sig väl. Idag känns den lagom ålderdomlig för att förläna boken en passande air av legend. Behövs verkligen en nyöversättning?

Kanske inte, men det innebär inte att översättare Erik Andersson (och John Swedenmark som har haft det något otacksamma uppdraget att översätta de många, och alltför långa, verserna) har arbetat förgäves. ”Hobbiten” är också i sin nya form ytterst läsvärd, både en smula ledigare och mer korrekt än Hallqvists version, då kan man leva med att Bilbo Bagger numera måste heta något så fånigt men etymologiskt korrekt som Secker i efternamn.

”Hobbiten” är klonad på ”Odysséen”. Visst, den är förlagd till en nordisk sagovärld, dessutom kyskare, barnsligare, och i stället för sirener och najader möter vi drakar och vättar, men beröringspunkterna mellan Bilbo och Odysseus är många. Båda är mångförslagna, båda får betala dyrt för sin nyfikenhet, båda är beskyddade av magi – Gandalf har samma funktion som Athena i ”Odysséen” – båda tvingas arbeta under hagalna klanhövdingar – dvärgkungen Thorin Ekensköld är en sann Agamemnon – och båda återvänder, efter krig och oändliga strapatser, till slut hem bara för att upptäcka att andra gör anspråk på det som lämnats obevakat.

Särskilt tydligt blir inflytandet från Homeros i scenen när Bilbo möter Gollum i underjorden, som lånat en hel del från Odysseus möte med cyklopen Polyfemos. Och precis som i ”Odysséen” får Tolkiens sagoväsen mänskliga drag. Hos Gollum, draken Smaug och dvärgen Thorin är girigheten det dominerande karaktärsdraget. Att följa huggsexan om den fasansfulle Smaugs skatter är litet som att se hur olika intressenter idag girigt greppar efter Iraks olja efter Saddam Husseins fall. Vackert är det inte.

”Hobbiten” börjar i ett paradisiskt Fylke men kulminerar med apokalyps. Det så kallade ”femhäraslaget” skildras med ett slags blodig sagorealism som undviker skönmålning och överdriven heroisering. Men så var Tolkiens diktning för alltid präglad av första världskrigets blodbad, som författaren upplevt från skyttegraven.

En del brukar fnysa åt Tolkiens nostalgi och eskapistiska antimodernism, och sant är att ”Hobbiten” bär på desillusionens prägel. Men framförallt är boken en fantasi som gjorde det möjligt för Tolkien att bearbeta krigets trauman genom sagans omvägar.

Hans bästa bok är egentligen inget annat än en omodern berättelse om den moderna världens värsta stunder.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef