Kontinent utan minne

Av princip brukar jag hävda att litteraturen har sin styrka just i den mångfald av uttryck den rymmer, liksom i avsaknaden av ett tydligt syfte.

Efter att ha läst den franskkamerunska författaren Léonora Mianos debutroman ”Nattens inre” är det ändå svårt att inte åtminstone delvis sympatisera med dem som anklagar den svenska litteraturen för att sakna politisk laddning, samhällsengagemang och intresse för vad det djupast innebär att vara människa.

Händelserna i ”Nattens inre” tilldrar sig i en isolerad by i det fiktiva afrikanska landet Mboasu. Huvudpersonen Ayané, sedan flera år en främling i byn efter att ha brutit med dess seder genom att ge sig av för att studera i Frankrike, återvänder för att ta avsked av sin döende mor. Stridigheter håller på att blossa upp i landet och Ayané blir tillsammans med de andra instängd i byn. På avstånd blir hon vittne till hur en milisgrupp tvingar byborna att utföra ett fasansfullt övergrepp.

Trots att Ayané själv inte gör något för att ingripa i det som sker, är hon i efterhand förfärad över bybornas passiva lydnad. I en dialog ger hon uttryck för romanens mest brännande fråga: Vad händer med den afrikanska kontinent som, utan några minnen av en tid innan de våldsamma övergreppen först tog sin början, försöker resa sig ur sitt förflutna och forma en ny identitet?

Léonora Miano är noga med att åtminstone delvis förlägga skulden för det postkoloniala Afrikas omfattande problem – med korruption, med blodiga etniska konflikter – till de invånare som likt byborna i Mboasu passivt låter det förfärliga ske.

Ändå råder det ingen tvekan om att den verkliga skuldbördan ännu, många år efter de afrikanska koloniernas formella frigörelse, ligger hos de inkräktare som en gång kom över haven för att lära dem att agera just så.

MATILDA ROOS

frilansskribent