Billiga varor med högt pris

Bland stenbumlingarna längs strandpromenaden i Västra hamnen i Malmö dyker blankpolerade stenar upp här och var i den långa vågbrytaren.

Det slog mig aldrig att fråga varför bumlingarna inte lika gärna kunde slipas i Sverige. Svaret är såklart att det är billigare i Kina. Mycket billigare.

I dag är Kina den största exportören av sten på den svenska marknaden. Den kinesiska graniten bygger arkitektoniska prestigeområden i Sverige.

Butikskedjor som Guldfynd och Hennes & Mauritz säljer varje år billiga kinesiska smycken för en halv miljard kronor med grova vinster.

I ”Sjukt billigt. Vem betalar priset för ditt extrapris?” wallraffar sig journalisterna Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong djupt in i den kinesiska exportboomens mörka hjärta för att ta reda på hur det kan vara så billigt. Boken är den långa versionen, ett slags director’s cut, av trions prisbelönta reportageserie som sändes i radioprogrammet ”Kaliber” i fjol.

Slipdammet ligger som en dimma i en av de stenfabriker i Kina som författarna till ”Sjukt billigt” besökte. Arkiv: Ola Wong 2006

Förklädda till sten- och smyckeköpare i det fiktiva importföretaget WJH Import tar de sig in i de värsta fabrikerna och möter arbetare utan munskydd. Slipdammet ligger som en dimma i rummen. Arbetarna ser ut som bagare, som om någon hällt påsar med mjöl över dem.

Med olagligt långa arbetstider (åttio timmar i veckan) och månadslöner på 1000–2000 kronor är det lätt att förstå varför våra kinesiska varor är så billiga. Mellanskillnaden betalas av de miljontals fattiga kineser från landbygden som söker sig till sten- och smyckefabrikerna, där de betalar med sina kroppar och sin hälsa. Silikos, även kallat stendammslunga, är i dag Kinas vanligaste yrkessjukdom och skördar tusentals liv.

Vem bär då ansvaret för denna människovidriga ekvation?

Byggnadschefen vid Hammarby Sjöstad får frågan om han någonsin funderat över hur den kinesiska graniten kan vara så billig trots att den fraktas med båt över halva jordklotet.

Det har han inte.

Andra känner till förhållandena i fabrikerna men tröstar sig med att de i alla fall skapar jobb åt kineser som annars skulle leva i total fattigdom.

Alla i branschen tycks odla en tyst samförståndskultur där ”varje led som tjänar pengar på den här handeln skjuter ansvaret framför sig som om det handlade om ett parti Svarte Petter”.

Det som gör reportaget unikt – och väl värt det Stora journalistpris det inte fick i fjol – är envisheten. För ”Sjukt billigt” är ett sjukt genomarbetat reportage där reportrarna gång på gång går på pumpen och lika ofta kommer igen. Det tog dem tretton veckor att göra och under den tiden jobbade åtminstone två personer heltid med projektet.

Imponerande är också den konsekventa motviljan att falla in i schabloner. Smyckehandlarna och importörerna är inte monster som lever på ren ondska. Snarare är det girighet, lathet och brist på empati som bildar deras ramverk.

Insikten om att varje fördömande ofta föder en ny fråga gör bara reportaget så mycket mer drabbande. För i slutändan dimper ju ansvaret för arbetarnas stendammslungor ned i knäet på oss konsumenter.

”Diamonds are everywhere” är titeln på de blankpolerade konststenarna längs vattenbrynet i Västra hamnen. De gnistrar i den svaga höstsolen. Jag speglar mig i en av bumlingarnas glatta yta och tänker att det kanske inte finns någon gräns för hur billigt något kan bli.

Priserna på den globala marknaden handlar inte längre om hur många kronor jag är villig att undvara, utan om hur mycket jag är beredd att låta andra betala.

HENRIK HAMRÉN

frilansjournalist