Blandade känslor i lärarrummet

Att läsa Hans Lagerbergs bok ”Lärarna” är lite som att smita in i skolans allra heligaste: lärarrummet. Det är avslappnat och trevligt men ändå spänt och lite ångestfyllt. Man kommer att tänka på stenciler och rödpennor och murriga tapeter fast det förstås måste vara blankt och fint i dagens lärarrum, med alla ljusa Ikeamöbler. Det luktar kvick jargong och kaffe.

Ångesten kommer väl av motstridiga förväntningar. I lärarrummet förbereds nästa framträdande inför klassen, ett framträdande som tyngs av hela samhällets intressen: ordning och reda, kreativitet och utveckling, tradition och befrielse. Jag vet inte varför men jag kommer aldrig att glömma den gången jag råkade se hur min SO-lärare kollade sin annars perfekt lagda lugg i lärarrummets spegel. Den låg alltid så, luggen, och jag hade dittills inte tänkt på att den varje dag blev lagd.

Men Lagerberg har tänkt och han skriver friskt och berättar mycket. Att vara lärare framstår i hans bok som att vara ett slags sekulär själavårdare. Lärarna ska rädda barnen från samhället men likväl förändra samhället genom barnen; lärarna tycks i alla fall tro det tills de blir förbittrade, utmattade och till slut (som Lagerberg själv) förvirrade, fast på en högre nivå.

Lagerberg kan inte bestämma sig för vilken genre boken tillhör – essä, biografi, debattbok – lika lite som han kan bestämma sig för ett budskap. Å ena sidan är skolan en ”tvångsapparat med repressiva drag”, skriver han, eller ”en utdragen övning i tålamod, i att behärska sig, att sitta still och undertrycka egna erfarenheter.” Å andra sidan lyser sidorna av hoppfullhet när kollegornas glädjestunder återges: ”en jättestökig liten kille i fyran” som inte förstod division, ”och så plötsligt – att se hans glädje!”

Det går med andra ord inte att koka ned Hans Lagerbergs ordflöde till en moralisk buljongtärning; man får istället försöka trivas i soppan. Han skriver om lärarna i släkten och de egna befattningarna, om otaliga och smått tröttande pedagogiska trender och om syrefattig pedagogisk politik, om ideologiska kamper och hela skolsystemets skiften och variationer.

Som liten sprang han till skolan, ”full av förtröstan”. När han sedan tog jobb som lärare var det försörjningen som drev på, inte (som för andra) att ”arbeta med barn”. Och när han sedan blev förälder och gick på föräldramöten häpnade han över hur lärarna ”så kunde missförstå mina barn”. Han som – i egenskap av lärare – hade avskytt föräldramöten och så ofta hade tänkt om föräldrar att de där stötarna inte förstod ett smack.

”Lärarna” är en sprängfylld bok, rörig och tyvärr långrandig men ofta rolig om man bara står ut och läser vidare. Ett förmodligen halvt fiktivt möte med Michel Foucault är till exempel både läskigt och intressant (Foucault uppmanar till revolt men tolererar inte andras bristande disciplin) och författarens med tiden alltmer ödmjuka inställning till att undervisa leder utan tvekan till helt nyttiga insikter. Kan man verkligen meddela eleven kunskap? Hör den som lyssnar vad man säger?

Det är svårt att förutspå hur boken kommer att tas emot av dess egentliga adressat, alltså lärarkollegiet i sin helhet. Läser lärare sådana här böcker? Jag tvivlar på det. I vilket fall som helst tror jag att Hans Lagerberg intar en ganska fruktbar position i skoldebatternas balansgång mellan välfärdsambitioner och kunskapsmål.

I slutet skriver han att ”dialogen mellan pedagog och novis inte kan inriktas bara på att de ska må bra utan på vad båda finner viktigt”. Det är nog en slutpunkt – eller utgångspunkt – som är svår att rucka på.

DAVID WÄSTERFORS

doktor i sociologi