Mannen och hans öde

”Jag är inte moralist” säger Imre Kertész i sin ”Dossier K – en självbiografi”. Moralistens väg leder raka vägen till massrörelserna, moralisten tror att det kan finnas en rättvis diktatur utan dödsläger, där alla är förpliktigade att vara lyckliga, blir hans slutsats.

Ändå är det som en desillusionerad moralist som Kertész framtonar, en man som är obönhörlig inte minst mot sig själv och sina minnen, där varje handling och varje ord ser ut att ha vägts på en guldvåg. Det var säkert detta drag som fick honom att förkasta den intervjubok som vännen och redaktören Zoltan Haffner färdigställde med utskrifter efter drygt två års bandade samtal från 2002 till 2005.

När Kertész satte sig att läsa luntan blev hans reaktion att genast skriva en ny bok, sin självbiografi. Men intervjuformen behöll han, delade upp sitt jag i en frågare som är icke-jude och kristen, och i en judisk svarare som bär Kertész erfarenheter. Genom denna sokratiska dialogform förlöses självbiografin, som Kertész gärna ser som en roman.

Under den kommunistiska diktaturen försörjde sig Kertész som komediförfattare medan det verkliga författarskapet tilldrog sig som en motståndsrörelse i hemlighet. Författarskapet har i hög grad behållit detta drag av bortvänt projekt, det enda ställe där Kertész tillåtits definiera sig själv. Nazismen definierade honom som jude och ville därför döda honom, den kommunistiska diktaturen i Ungern definierade honom som intellektuell och ville därför tysta honom.

Målet för hans författarskap har aldrig varit att berätta hur ”det var”, utan hur han gjordes till den han blev av historiens krafter.

Spänningen i boken kommer sig inte minst av en närmast motsträvig kamp att möta bokens frågor, även om det nu är Kertész själv som ställer dem. All erinring riskerar att med facit i hand bli en sorts förfalskning, överlevnadssaga eller anekdotiskt kitsch när framgången är ett faktum. Att återskapa dåtidens ovisshet, tvång och fasor blir också denna självbiografis uppgift.

”Dossier K” uppehåller sig länge vid skillnaden mellan fiktion och självbiografi, och Kertész förbehåller sig rätten att kalla ”Mannen utan öde” för en roman, trots att alla ingående element äger dokumentär sanning. Endast så kunde han vara fri att skriva, att låta sin historia uppstå ur språkliga och konstnärliga skäl. Att skapa ”lägerlitteratur” eller ”holocaustlitteratur” var aldrig hans mening. Genom att betrakta sina erfarenheter som stoff för sin konst kunde dessa förvandlas. ”Ty skriva kan man bara av energins överflöd, alltså av glädje; skrivandet är – det har jag inte hittat på – stegrat liv”, skriver Kertész.

Texten hettar till när Kertész argumenterar mot Adornos berömda ord att det är barbari att skriva poesi efter Auschwitz. I själva verket är det en central uppgift för dikten att skildra 1900-talets största trauma, ett trauma som Kertész menar är universellt.

Trots att ”Dossier K” rymmer personliga minnen från barndom, Auschwitz och Buchenwald blir detta inte bokens egentliga tema – utan snarare hållningen till det personliga minnet och historien. Författarskapet kan därigenom inte skiljas från det egna livet, för författarskapet innehåller just denna kamp. När Kertész skriver ”Jag betraktar mitt liv som stoff för mina romaner” blir det paradoxalt nog raka motsatsen till den privatisering och bekännelsevåg som tagit stort utrymme inte minst i svensk skönlitteratur.

Ändå ger ”Dossier K” givetvis en konkret bild av Imre Kertész uppväxt och liv, av 1900-talets europeiska historia, och av den bildningsväg som löpte över Kant och Schopenhauer till författare som Thomas Mann och Albert Camus. Kertész framstår som en intellektuell, som aldrig kan nöja sig med någon lättköpt formulering av tankelättja eller sentimentalitet.

”Dossier K” är en läsning som med all kraft avvisar nostalgin, och när författaren hävdar att han står på glädjens sida är det glädjen att kunna omvandla sina erfarenheter till litteratur med distansens pregnans. Endast vid skildringarna av den vackra modern – hon som iklädd judestjärna fick en hel spårvagn att resa sig – glimtar det till av något som liknar lättsinne. Annars får Imre Kertész ”Dossier K” får mig att tänka på Ibsens ord: Att skriva är att hålla domedag över sig själv.

Även om Kertész således inte vill kalla sig för moralist utstrålar texten från varje sida självständiga ställningstaganden och försök att med skärpa närma sig sanningen. Kanske är detta ytterst fråga om självaktning. Ty utan självaktning hotar självmordet och Kertész bok är en stolt skrift om behovet att leva med bibehållen självaktning både under nazismens utplåningsideologi och under kommunismens tankeförtryck.

Enbart för att ta del av denna form av integritet är ”Dossier K” värd att begrunda – och beundra. Ervin Rosenberg återger på kärv svenska Kertész välgörande brist på flyhänta formuleringar.

EVA STRÖM

författare och läkare