Fördjupning helt utan djup

”Glamour” har samma språkliga rot som ”grammatik” (enligt Eric Partdridges ”A Short Etymological Dictionary of Modern English”, 1958). Jag tänker på detta avlägsna släktskap mellan olika medel att förtrolla, när jag funderar över varför amerikanska Marisha Pessls debutroman ”Fördjupade studier i katastroffysik” blev en sådan exempellös framgång bland läsare och kritiker i hemlandet förra året.

Den är nämligen en utpräglad glamourroman, fast med en berusande (eller bedövande) mängd litterära, finkulturella och världspolitiska referenser istället för lyxyachter, spetsunderkläder och brunbrända ädlingar i skatteparadis. En sorts high browkitch, med kapitel utan nämnvärd anledning döpta efter titlar i en västerländsk litterär kanon, och med ständiga källhänvisningar – av åsyftat humoristiska skäl – till vår överbelästa unga hjältinnas reflektioner och associationer. I jagform. Det här är en väldigt annorlunda lek med tonårsdagboksgenren.

Detta broilerunderbarn, Blue Van Meer, har spenderat större delen av sitt sextonåriga liv i böcker och på vägarna mellan olika skolor som protegé åt pappa Van Meer, en manipulativ superhjälte – intellektuell, änkling och professor i statsvetenskap. Sista året i high school, innan det är dags för Harvard, tillåts hon rota sig ett tag på St. Gallway i North Carolina, men inte på något särskilt harmoniskt sätt. Här ligger, kort sagt, en hund begravd.

Blue blir motvilligt accepterad i skolans subversiva elitlag, Aristokraterna, främst tack vare deras magnetiska guru, den undersköna filmläraren Hannah Schneider. Redan i inledningsmeningen till första kapitlet (”Othello”) får vi veta att Hannah ska dö, och i ytterligare tjugo (fram till ”Mörkrets hjärta”) tätnar mysteriet kring hennes identitet – och hennes avsikter.

Ett lik på en maskeradbal, en tummad bok om Charles Manson, en samling klipp om försvunna tonåringar ... Allt stakar ut en bana som får Aristokraterna att gå vilse och Blue att (någonstans efter 500 romansidor) sitta mitt inne i en ödesdiger orienteringskarta.

Det största mysteriet för mig är däremot att Marisha Pessl lyckas vänta trehundra sidor med att överhuvudtaget sparka igång läsarens engagemang. Jag antar att jag får tala för mig själv – i USA blev romanen (av lika mystiska skäl) en av förra årets ”händelser” – men förtjänsterna fram tills att själva intrigen sent omsider tar skruv är mer litterata än litterära, och texten som sådan inte så lite irriterande i sin medvetna referenskräksjuka och omedvetna typifiering av allt och alla. Hade jag inte haft i uppdrag att läsa boken skulle jag ha lämnat den till Myrorna någonstans mellan femte och tionde kapitlet, mitt i en av de utbyggda metaforer som fungerar alldeles utmärkt som pausknapp.

I så fall hade jag gått miste om vad som visar sig vara en riktigt rafflande upplösning i en historia om manipulation på varje tänkbar nivå. Spännande, på samma sidvändande sätt som en thriller av John Grisham, eller så, kan vara. Vi befinner oss fortfarande på betryggande avstånd från de kanoniska romantitlar som poppar upp i tid och otid som klumpig produktplacering på varje sida.

NIKLAS QVARNSTRÖM

författare