Döden i Darfur

”Välkommen till helvetet”. Det var hälsningsfrasen som mötte Brian Steidle i Darfur 2004. Den amerikanske marinkårssoldaten skulle övervaka vapenstilleståndet i Sudan tillsammans med Afrikanska unionen. I sex månader fotograferade han regimens försök att rensa Darfur på dess svarta befolkning. Bilderna var några av de första på 2000-talets kanske värsta övergrepp.

Filmen kan ses som en kommentar till debatten om huruvida massakrerna i Darfur är ett folkmord eller inte. En fråga som många menar har förlamat eller snarare utnyttjats av det internationella samfundet för att inte ingripa. Brian Steidle beskriver hur janjawidmilisens tillslag mot byarna följer samma mönster: ett urskillningslöst mördande, brutala våldtäkter och plundring. Som grande finale bränns hela byn ner så att befolkningen inte kan komma tillbaka. Det beskrivs hur det tog en vecka för milisen att bränna ner en by för 20_000 människor. Det är alltså inget som görs i stundens hetta. Allt görs med regeringens goda minne. ”Det här är systematisk etnisk rensning, folkmord. Det finns inget annat sätt att beskriva det på”, är Steidles slutsats.

I januari 2004 berättade Rwandas president Paul Kagame inför en fullsatt sal och en knäpptyst publik i AF-borgen i Lund om folkmordet tio år tidigare där upp emot en miljon människor slaktades på tre månader. Kagame åkte sedan vidare till folkmordskonferensen i Stockholm där allvarliga statsmän upprepade ramsor som alla rimmade på ”Det får inte hända igen”. Då var dödandet i Darfur redan i full gång.

Med på konferensen i Lund var också Linda Melvern som skrivit flera böcker om folkmordet i Rwanda. Hon pratade med en oerhört plågad röst om massmediernas rasistiska rapportering om Rwanda som antydde att det handlade om uråldriga stambråk. Det gjorde det lättare för det internationella samfundet att inte agera, menade hon.

Darfur har till viss del lidit av samma problem. Den knappa rapporteringen låter också antyda att det här handlar om sedvanliga afrikanska bråk. Det blir inte bättre av att utrikesminister Carl Bildt har sagt att det handlar om ”brutala krigare på kamelrygg”. Bildt har också, till skillnad från den socialdemokratiska regeringen, vägrat använda ordet folkmord.

I boken ”Darfur: konfliktens bakgrund”, som är lika lysande som ämnet är hemskt, har Alex de Waal och Julie Flint noga kartlagt upptakten till konflikten som dödat upp emot 400 000 människor och drivit 2,5 miljoner människor på flykt.

Flint och de Waal går tillbaka till det gamla Dar Fur (betyder furernas land) som fram till 1916 hade varit självständigt i trehundra år, ett mäktigt rike som handlade med Medelhavsländer. Självaste Napoleon skickade brev till sultanen i Dar Fur efter att ha ockuperat Egypten 1799. Inflyttningen av araber var stor mellan 1300- och 1700-talen. Darfur inlemmades senare i det Osmanska riket och ytterligare senare i det brittiska imperiet.

Författarnas omdömen om det senare är förvånansvärt milda: ”Storbritannien hade inga andra intressen i Darfur än att bevara freden.” Samtidigt var det Storbritannien som satte stopp för ett utbildningsväsende i Darfur så att befolkningen inte skulle bli för mäktig, något som den lider av än idag.

Efter självständigheten har området systematiskt negligerats av den arabdominerade regimen i huvudstaden Khartum. de Waal och Flint menar att den arabiska rasismen började synas på 80-talet. Föreställningen om att araberna skulle vara överlägsna de svarta hade förvisso funnits i flera hundra år, men nu växte det fram en rörelse, Arabisk Samling, med militanta drag.

1988 avlyssnades Musa Hilal, utpekad som janjawidernas ledare, när han tackade för att han fått ”tillräckligt mycket vapen och ammunition för att vi ska kunna utrota de afrikanska stammarna i Darfur”. Islamisterna hade precis kommit tillbaka från Kaddafis träningsläger i Libyen, som författarna skriver, ”fullproppade med propaganda för arabisk överhöghet”. Och vapen. Attackerna mot afrikanska byar i Darfur ökade och polisen, som red på kameler och hade vapen från kolonialtiden, kunde inget göra för att stoppa rån- och våldsepidemin.

När Darfurs rebellgrupper växte sig starkare för att kunna slå tillbaka beslöt sig regeringen i Khartum för att sätta stopp för den bråkiga regionen. En arméchef, general Suleyman, menade att sociala satsningar var lösningen på problemen: Darfur borde få hjälp med utbildning, vatten, sjukvård. Men regimen valde istället att sätta in militären, flygvapnet och den brutala janjawidmilisen.

Janjawidernas hästburna attacker har ofta ackompanjerats av ryskbyggda stridsflygplan och militära fordon. Det är alltså långt ifrån de ”krigare på kamelrygg” som Carl Bildt talat om. Flint och de Waal trycker också på att pengarna från oljeindustrin (som till stor del domineras av Kina) finansierar kriget. I ljuset av det blir Bildts uttalande ännu märkligare eftersom han sagt att övergreppen i Darfur ”inte skett på ett sätt som drar med sig några större kostnader”. Det är ett smutsigt sätt av honom att försöka gömma undan oljeföretagens roll, och framförallt sitt eget engagemang i det som då hette Lundin Oil.

Den sudanesiska regimen har givetvis förnekat all inblandning. Motvilligt släppte man först in Afrikanska unionen (som misslyckats gruvligt) och nu FN:s fredsbevarande styrkor. Det återstår att se om det kan lösa konflikten.

Alex de Waal och Julie Flint lyfter ändå fram det positiva i att Darfurfrågan relativt tidigt uppmärksammades i säkerhetsrådet. Författarna betonar också att det finns arabiska grupper i Darfur som inte deltagit i dödandet och därför kan bli viktiga fredspartners.

Positivt är även att opinionstrycket har tvingat Kina att kritisera Khartumregimen. Men som New York Times-skribenten Nicholas Kristof, som länge drivit Darfurfrågan, påpekar har kineserna inte upphört med att sälja vapen till Sudan, vapen som används för att slakta barn i Darfur. Och FN:s folkmordskonvention har hittills inte varit mer än en dammsamlare.

Under OS i Peking kommer kanske världsopinionen på allvar att säga ifrån mot övergreppen i Darfur. Men viktigare är att förövarna, som janjawidledaren Musa Hilal, ställs inför rätta i Internationella brottmålsdomstolen. Fram tills dess fortsätter orden ”aldrig igen” att tömmas på sitt innehåll.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på kulturredaktionen